Den reaktionära mansrörelsen hotar klimatet

Är det upp till kvinnorna att rädda planeten? Frågan är inte riktigt så debil som den låter, om man tar del av forskning kring miljöförstöring och kön. Att kvinnor är de första offren för klimatförändringarna vet vi, liksom att kvinnor konsumerar mer miljömedvetet än män.

Enligt en ny studie från Pennsylvania State University avstår straighta män från miljövänliga aktiviteter som att källsortera och använda tygkasse, eftersom de är rädda att uppfattas som homosexuella. Det upplevs med andra ord som bögigt att återvinna, eller i alla fall misstänkt feminint. 

Det är en nyhet som signalerar så mycket ängslighet att man mest vill krama studiens deltagare och viska i deras öra att allt kommer att bli bra. Men det kommer det ju inte, eftersom jordklotet är på väg in i en temperaturmässig återvändsgränd utan överblickbara konsekvenser.

 

Korrelationen mellan koldioxidutsläpp, klimatförnekande och män från det amerikanska inlandet har belysts många gånger och brukar tolkas utifrån en idé om berättigande: Ta inte ifrån mig min biff och min suv, det är de som gör mig till man (och amerikan!).

Att det rör sig om klimatvidriga vanor har mest setts som en tråkig bieffekt av den västerländska livsstilen. Att förstöra planeten är förstås inte ett självändamål.

Men studien från Pennsylvania visar att vi har med en gryende identitetsrörelse att göra; att vägra att källsortera som maskulinitetsprojekt. Och egentligen är det inte särskilt konstigt i ett tidevarv då den reaktionära mansrörelsen försöker ta tillbaka mark och makt som den förlorat de senaste åren. Det är knappast en slump att Greta Thunberg och nästan alla andra klimatkids runt om i världen är flickor och unga kvinnor. Kanske är det helt enkelt för lite testosteron kopplat till vindkraft, hållbarhet och återvunna naturmaterial. 

 

Det bästa vi kan göra för att inte förvärra den ekologiska kris vi redan befinner oss i är ju att göra så lite som möjligt. Sluta konsumera, sluta bryta kol, sluta köra bensinslukande jättefordon och låta bli att bygga nya flygplatser. Att odla, skydda, återvinna och reproducera är aktiviteter som i nästan alla kulturer och tider förknippats med femininitet. Moder Jord! Är det inte en exkluderande benämning så säg.

Om de män, som – låt oss vara ärliga – byggt civilisationen med sina bulldozrar, bergsprängare och jetmotorer inte längre efterfrågas när planetens klocka klämtar tre minuter i midnatt, vad kan de då erbjuda?

Att striden för en beboelig planet upplevs som en kvinnlig kamp är dåliga nyheter. Hur gör vi för att fånga upp männen som känner sig kastrerade av klimatkrisen?

Det behövs förmodligen ett visst mått av action. Och eventuellt snabbare än vi anar. För med dagens slöa politiska omställning och framtida fossila prospekt kommer ingen källsortering eller trädplantering att rädda oss. Det kommer att fordra radikalitet. Det lär krävas mänsklig mobilisering för att stoppa skövlingen av regnskog, kanske rentav fysisk ockupation av kolgruvor och oljeraffinaderier av individer som orkar stå upp för något större än de egna grillvanorna.

Och här har vi nog nyckelorden för att engagera en ny generation män i artens överlevnad: aktivism, adrenalin, civil olydnad och ett visst mått av våld. Det borde kunna locka också testosterontyperna att rädda sig själva och oss andra från krympande kustremsor, torka och svält. För vi behöver honom här och nu – Klimatmannen.