Det som såg ut att vara mord är inte längre självklart
Det såg ut att vara ännu ett av alla dessa mord som sveper förbi i det rastlösa nyhetsflödet och utmynnar i ett par halvhjärtade notiser då dom faller.
Men plötsligt tog utredningen en oväntad vändning.
Så en mulen onsdagseftermiddag i Attunda tingsrätt norr om Stockholm satt rådman Fredrik Öberg och lyssnade på vad parterna hade att säga och vilka kort de valde att spela ut.
Åklagare Kristina Wik deltog på videolänk och berättade att hon behövde mer tid på sig och att hon "om fyra veckor vet mer".
Hon begärde stängda dörrar och den ende åhöraren, en journalist på Aftonbladet, kördes ut.
Jag tillbringade väntetiden med att fräscha upp minnet om hur vi tidigare har rapporterat om fallet.
"Ringde själv polisen och sa att han mördat kvinnan", löd vår rubrik på nyårsdagen.
Ett brott av det slag som av poliser och journalister ibland beskrivs som familjetragedi. En förskönande omskrivning som döljer vad det egentligen handlar om.
Mord. Vare sig mer eller mindre.
Tog tillbaka berättelsen
Rättsläkare skulle några dagar senare undersöka kroppen och utlåtandet som skrevs bekräftade något så när riktigheten i erkännandet.
Klappat och klart, med andra ord.
– Vi tror att mannen först förgiftade sin hustru och när hon inte kunde göra motstånd ströp han henne, säger en polis som varit inblandad i utredningen.
Men hur mycket är ett erkännande egentligen värt?
Sture Bergvall är ett exempel så gott som något på att människor kan ta på sig mord de inte har begått och Palmeutredningen vimlar av tokar som alla säger sig vara mannen som höll i revolvern.
Så när den misstänkte plötsligt tog tillbaka sin berättelse och påstod att han ljugit blev en förhållandevis enkel utredning plötsligt komplicerad.
Kanske pratade han nu strunt. Men det har han rätt att göra. Det är åklagarens uppgift att motbevisa honom.
Ljudinspelningar i utredningen
Målen i Attunda tingsrätt kom och gick under eftermiddagen. Grovt bedrägeri, bilbältesförseelse, penningtvätt...
Häktningsförhandlingen var undanstökad på 20 minuter. Jag släpptes in igen. Tekniken strulade, men efter någon minut fanns det bild igen.
En misstänkt mördare, kriminalvårdens gröna kläder, gråsprängt hår, blek och tärd efter att ha hållits inlåst i över nio månader, det var han som begärde denna omhäktningsförhandling.
Han hade förhoppningar om att släppas. Ett nytt rättsläkarutlåtande, beställt av hans advokat, Arvid Danielsson, stödjer nämligen hans reviderade berättelse. Enligt det blev kvinnan alls inte strypt.
Var det i själva verket så att hon tog sitt liv?
Det finns i utredningen ljudinspelningar där kvinnan säger att hon inte vill leva och berättar hur hon vill begravas.
Domare Öberg förklarade att mannen ska vara fortsatt häktad och att åtal ska vara väckt om fyra veckor, den misstänkte skakade på huvudet, bilden knastrade till och försvann.
Principiellt intressant mål
Åklagaren samlade ihop sina papper, reste sig och försvann ut ur en annan av bilderna på en av skärmarna på tingsrättssalens vägg.
Med vår tids teknik är det praktiskt nog så att parterna inte alltid fysiskt måste inställa sig till domstolar för överläggningar och förhandlingar.
Kanske väcks åtal om fyra veckor. Kanske behövs ytterligare anstånd.
Åklagare och försvarsadvokat kommer att fortsätta att brottas om ett medgivande som togs tillbaka och två rättsläkarutlåtanden som kommit till olika slutsatser.
Det är ett ovanligt och principiellt intressant mål som ställer frågor om såväl erkännandens som expertutlåtandens betydelse.
Men det är i första hand en berättelse om en kvinna som är död och en man som tvingas leva med vad han har gjort eller möjligen inte har gjort.
Bakom det som såg ut att vara ett av alla dessa mord som inte leder till politiska utspel, oväder i sociala medier och larmande löpsedlar, ryms så mycket mer.
Så mycket som inte ryms i ett par halvhjärtade notiser då domen faller.