Jag är den kokta grodan, marinerad i hemsk mångkultur
Killen på den italienska glassbaren i Potsdam skiner upp när vi berättar att vi är från Sverige. ”Malmö?” frågar han förväntansfullt.
Det hugger till i mig.
Ska det börjas nu igen?
Att vara malmöit är nämligen per definition kontroversiellt nuförtiden. Jag har bott i Malmö i hela mitt vuxna liv – över trettio år – och jämt och ständigt tvingas jag försvara detta.
En gång stångades jag i timmar på ett tåg mot en dansk lärare och en tysk ingenjör, som beskäftigt informerade mig om att jag svävade i livsfara och att ”muslimerna” höll på att ”ta över” min hemstad.
Det är bara en av många liknande erfarenheter. Malmö har laddats upp som en fiendebild för den högerradikala rörelse vars tankegods flaxar omkring i brottstycken i det allmänna vardagstugget.
Argumenterar jag emot och hävdar att jag trivs fint i Malmö får jag i bästa fall medlidande blickar: jag är den kokta grodan, marinerad i hemsk mångkulturalism, tydligen van vid att leva under latent vapenhot från – givetvis – utländska gangsters.
En del malmöbor reagerar med att hojta ut sin innerliga kärlek till Malmö. All heder åt dem, men så känner inte jag. Jag vet inte om jag precis älskar Malmö, men det blev mitt hem i världen för här fanns allt jag behövde.
Det är lätt att leva här. Sedan är det en kärv gammal jobbarstad där folk gillar att käfta för underhållningens skull. Här finns en gnistrande charm och en härlig, levande offentlighet men också något hårt.
Det är också en stad där det uppenbarligen är alldeles för enkelt att beväpna sig. Unga män skjuter varandra på öppen gata, i bostadsområden – som häromdagen på Bellevuegården – och på välbesökta pizzerior. Någon blir av oklara skäl förbannad på en snöröjande fastighetsskötare och skadskjuter honom för livet.
Jag skulle ljuga om jag sa att detta inte påverkade mig. Tänk om man råkar säga till fel tonåring att ge fan i att cykla så snabbt på trottoaren?
Är det inte bara en tidsfråga innan förlupna kulor och sprängladdningar träffar människor som bara råkar befinna sig på fel plats? Och det är ju en tragedi med alla dessa döda och skadade, kriminella eller ej.
Samtidigt fortsätter livet som vanligt
Samtidigt fortsätter livet som vanligt. Man trängs med alla möjliga människor på en knökfull uteservering. Man tar långpromenader med hunden, alldeles nära platsen för den senaste dödliga skjutningen eftersom där är lugnt och grönt och många trevliga hundägare.
Och killen på den italienska glassbaren, för några dagar sedan i Potsdam, avfyrar ett brett leende och säger: ”Jag har hört så gott om Malmö! Där vill jag semestra nästa gång!” Jag kunde ha kramat honom.
