Sommaren domineras av nostalgi – och män

Sommaren är lång i år, i alla fall om man ska tro de framåtblickande väderleksrapporterna, och mycket tyder på att vi är många som kommer att känna igen oss.

Valrörelsen är redan uppe i rekordnoteringar vad det gäller hårda tag-retorik och prat om yttre och inre hot. Både Socialdemokraternas och Moderaternas försök med kvinnliga partiledare är sedan länge förpassat till experimentverkstaden. Världen är i gungning och ryssen knackar på dörren. Här krävs ordning och reda i leden.

Men först ska Sverige spela fotbolls-VM i Ryssland och många satte kaffet i vrångstrupen då förbundskapten Janne Andersson fick frågan om vad han tyckte om spelartruppens mångfaldsstruktur: Blågult post Zlatan Ibrahimovic är en etniskt mycket homogen skara, vad säger det egentligen om svensk fotbolls tillstånd?

Frågan fick snabbt fötter och hånades utan pardon, både av de som absolut inte förstod den och de som låtsades inte fatta: Skulle Janne Andersson kvotera in invandrare i truppen? Kanske kvinnor och bögar också när han var igång?

Vilket PK-trams.

Fotbolls-VM är en maskulin högtidsstund, och vi som gör vad vi kan för att tränga igenom testosteronbruset vet att det kommer att sväras framför tv-apparater i sommar över inkvoterade fruntimmer och herrfotboll.

Kanske är det en naturlig pendelrörelse över det redan mycket schizofrena 2010-talet.

Vi är, efter en höst och vinter som handlade om män, makt och missförhållanden, tillbaka i det analoga Sverige. Ett Sverige före finanskris, flum och andra vågens feminism.

Någonstans för trettio år sedan med andra ord.

För att accentuera det hela fick Gyllene Tider uppdraget att skriva den officiella VM-låten.

Är man född i skarven mellan 1970- och 80-talet har den här våren varit lite som att leva i ett barndoms-déjà vu. Nyheterna domineras av kapprustning och förgiftade dubbelagenter. Det här är vår uppväxts riktiga soundtrack.

I veckan kom det slutgiltiga beviset på att vi står inför en retro-sommar när magasinet Filter lanserade sin ”lösning” av Palmemordet. Gamla folkhemsglosor som ”PKK-spåret”, ”fantombild” och ”vittneskonfrontation” slungade snabbt hela den svenska offentligheten trettio år tillbaka i tiden.

Det ligger något nästan lustfyllt över minnet av tiden då Christer Petterssons eventuella skuld var en given konversationsöppnare vid glasskiosken och varje svenskt hem förvandlades till en privatspanarcell.

Samma hop medelmåttiga manspersoner som var engagerade i polisutredningen – de som fortfarande är i livet – har de senaste dagarna gjort storartad comeback i nyhetssändningarna och spalterna. Lite stingsligare, mycket gråare, och precis lika bredbent övertygade om att deras ursprungsteori är den rätta. Avfärdandet av den utpekade Skandiamannen är nästan bedårande tidstypiskt: Han var inte karl nog för att kunna mörda.

Om Metoo-vintern tillhörde kvinnorna lär sommaren 2018 bli männens. I etern, på planen och på löpsedlarna. Det blir oavsett av allt att döma en sommar full av nostalgi. Om det börjar dåligt kan man alltid bli kanon på midsommar. Sommartider hej hej.


Palmegruppen – se hit

Vad det gäller Palmemordet har jag de senaste dagarna gått från relativt oinsatt till att läsa allt jag kommer över. Har blivit lite av en expert faktiskt. Jag konstaterar att polisutredningen skötts riktigt dåligt från dag ett. Palmegruppen får gärna kontakta mig om de är i behov av nya fräscha ögon och fler utomstående insikter. Aftonbladet har mina kontaktuppgifter.