Jag är evigt tacksam för hemtjänstpersonalen

Foto: COLOURBOX
Hemtjänstpersonalen tycktes göra sitt bästa för att pussla, så att den sista tiden i min pappas liv skulle bli så bra och som möjligt, skriver Mary Mårtensson.

När min älskade pappa var på väg att gå bort så ville han dö hemma.

Det var hans sista önskan.

Det ställde inte bara stora krav på oss anhör­iga, utan även på hemtjänsten.

Min far som var döende i cancer skulle få palliativ sjukvård i hemmet. Utöver det behövde han hjälp av hemtjänsten.

Vi anhöriga gjorde vårt bästa för att sköta om honom så länge det gick.

Men när hans vårdbehov blev alltför stora kopplades hemtjänsten in.

Det skulle visa sig att han då hade två månader kvar att leva.

Min far, som hade stark integritet, motsatte sig från ­början hemtjänst. Han ville inte ha ”en massa spring” eller ”en massa olika männi­s­kor” i sitt hem.

Men när slutet obönhörligen närmade sig kom hemtjänsten att få en avgörande betydelse. Personalen blev snabbt tvungen att sätta sig in i hans vård­behov.

Jag uttryckte ett starkt önskemål om att hemtjänsten skulle försöka skicka samma personer hela ­tiden och så få olika som möjligt, så att han skulle kunna känna sig trygg.

Och ju mer hjälplös min far blev, desto mindre blev kretsen som kom för att vårda honom. Mot slutet kom bara de mest erfarna för att ta hand om min pappa.

Det var så jag upplevde det.

Den kommunala hemtjänstpersonalen kom att utföra ett alldeles ena­stående arbete.

Den tycktes göra sitt bästa för att pussla, så att den sista tiden i min pappas liv skulle bli så bra och som möjligt.

De som kom var alla djupt empatiska, kunniga och vårdade min far varsamt.

Antalet personer som kom blev mot slutet allt färre. Jag upplevde därför att han fick en sammanhållen vård.

Jag kan inte föreställa mig hur hans sista tid skulle ha blivit om han hade tvingas möta 24 olika ansikten eller ännu fler. Om det hela tiden hade kommit nya männis­kor som inte kände till hans tillstånd, hans rutiner eller hans behov.

När någon närmar sig döden gäller det att vara lyhörd, följsam, empatisk och varsam, eftersom den sjukes tillstånd snabbt förändras och försämras.

Allt detta lyckades den under­bara hemtjänstpersonalen ­vara.

Den blev därför inte ­bara ett stort stöd för min pappa, ­utan också för mig som anhörig.

Dessa människor lyckades med sin medmänsklighet ge min pappa ett värdigt slut.

För detta är jag dem evigt tacksam.

avMary Mårtensson

ARTIKELN HANDLAR OM

Hemtjänst