ÅSIKT

Jag läser kvinnliga 40-talister som vissa män läser krigshistoria

Anna Andersson om föregångarna att både beundra och ta spjärn emot

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns ingen bok jag kastar mig snabbare över än en självbiografi skriven av svensk, kvinnlig författare eller journalist född på 40-talet. Åsa Moberg, Agneta Pleijel, Gun-Britt Sundström, Yvonne Hirdman, Gunilla Thorgren, Märta Tikkanen (den sista 30-talist och finlandssvensk, jag vet) – jag läser dem med samma fascination som många män tycks läsa krigshistoria.

De var alla en del av den andra vågens feminism, som beredde vägen för oss som kom efter. Rätt till abort, förskolor, slopad sam­beskattning – sådant som vi i dag ser som helt grundläggande för att åtminstone i teorin kunna leva jämställt, drev de igenom. 

Det är tack vare dem vi inte behöver leva i skräck för oönskade graviditeter, betydligt färre av oss måste av ekonomiska skäl stanna i en relation som inte är bra. Och även om arbetslivet i praktiken fortfarande inte är jämställt – vilket inte minst visade sig under Metoo – slipper vi i alla fall diskussioner om kvinnor är lämpliga som chefer, eller institutionaliserad lönediskriminering. Det är inte okomplicerat att som kvinna på Aftonbladet diskutera Metoo men tro mig, Aftonbladets redaktion är inte densamma som den Moberg beskriver i Livet.

40-talisterna och deras vedermödor var förstås också en förutsättning för den tredje vågens feminism, den generation jag själv tillhör, som kom med pappamånader, skärpt sexualbrottslagstiftning och en demontering av Fröken Sverige-tävlingen. 

Vi har också lärt av 40-talisternas misstag. Jag vill påstå att även om de fick bort mycket av skammen runt skilsmässor så är min generation oändligt mycket bättre på att skilja oss. Under Metoo anade man också en generationskonflikt, då äldre kvinnor mumlade om ”uppvaktning” och ”förlorad mystik” när yngre kvinnor såg kladd och övergrepp. Vi är alla formade av vår tid.

Men man behöver ju inte vara Freud för att inse att mitt intresse också handlar om min egen 40-talistmamma. Som det lätt blir med mammor så finns hon så nära att hennes person skymmer helheten. Det är via generationskamraterna jag får strukturerna och tidsandan som formade henne – som formade mig.

När nästa generations feminister vill förstå oss, så hoppas jag att de läser Linda Skugge. Här kan du läsa hennes intervju med Yvonne Hirdman.

avAnna Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM