Det har blivit så svårt att döda

Jag har fått en fisk. En gädda. Den ligger på klipporna och kippar efter vatten med det gamla atomdraget från Svängsta i mungipan.

Den är för liten, vill jag säga och kasta tillbaka den i havet men sjuåringen ylar. “DEN ÄR ENORM” ylar han. Det är den faktiskt. Som en arm. En skimrande arm med tänder och fenor och nu kommer svärfar med krigkniven. Gäddan ska dö.

Det olyckliga med att fiska är väl just detta, att man förr eller senare får en fisk som är för stor för att kastas tillbaka. En fisk som måste dö.

Som barn tvekade jag aldrig inför att döda fiskar. Jag seriemördade fiskar. Mest abborrar. Jag brukade trä in tummen i det tandlösa svalget och bryta bakåt tills gälarnas röda underkjolar slog ut i en darrande blomma. Man fick hålla kvar där några sekunder innan den lilla kroppen stannade.

Jag minns inte att jag tyckte synd om fiskarna, bara att jag älskade att fiska.

Men någonting måste ha hänt på vägen för nu tycker jag synd om fiskarna. Och har man väl börjat tycka synd om fiskarna är det svårt att sluta för de ser ju så ledsna ut. Redan innan man drar upp dem ur vattnet ser de ut som att de blivit uppdragna ur vattnet. Det är liksom deras enda uttryck. Jag har inga armar och inga ben, jag är bara en mun som kan simma och nu ska jag tydligen dö.

Om en konstnär som aldrig sett en fisk försökte rita sagodjuret sorg hade hen ritat en fisk. Tror jag.

Fisken kanske inte vet att den ska dö men den är bättre än alla andra på att se ut som att den vet. Och som att den är BESVIKEN PÅ SIG SJÄLV. Det är det värsta. Jag blir så rörd av självförakt. Vill bara ge det där BESVIKNA lilla huvudet en chans till.

Den är för liten, brukar jag säga och barnen brukar tro på det. Men här kommer svärfar med krigkniven och barnen tindrar av förväntan. De små asen.

När gäddan är död torkar jag tårar i smyg. Vill inte att barnen ska se. Det här är ju ett SOMMARMINNE som de ska bära på hela livet och jag vill inte krångla till fonden med en gråtande pappa.

Jag vet att jag kommer få vänta på sömnen i natt, precis som efter abborren förra sommaren, men det måste ju vara mig det är fel på. Det är inte klokt hur blödig jag har blivit.

Eller torkade min pappa också tårar i smyg?

Ligger svärfar också vaken och tänker på krigkniven? På den ledsna lilla munnen?

Det kanske alltid varit så här, att pappor tycker synd om fisken men gömmer tårarna för barnen. För att de också ska få uppleva det där underbara seriemördandet om somrarna innan de växer upp och odlar krångliga känslor. Vilken besynnerlig barnteater.

Nej, det måste nog vara mig det är fel på.

Följ ämnen i artikeln