Riv Leijnegards pass – låt honom stanna!

Kristoffer Bergström om ”Mästarnas mästare” i SVT

Riv hans pass.

Lufta hans däck.

Göm konstskatter i hans väska så att han fastnar i tullen.

Micke Leijnegard är så bra numera att han inte borde tillåtas lämna Medelhavsområdet.

Aha.

I skenet av den nya säsongen blir det tydligt vilken dynga den förra var. Ett tag trodde jag att felet satt i mig eller i tidsåldern, att jag eller formatet blivit för gammalt. Men det var bara en svag idé att samla gamla deltagare och kräma på med dubbelnostalgi. Att varva repriser av Stenmarks karriär med repriser av hans förra medverkan i Mästarnas mästare gav en fadd smak i munnen.

Nu är allt som vanligt.

Nu är tillbakablickarna folkbildande och tävlingarna nydanande. Nu är toppinsatserna vassa och underprestationerna djupa som brunnar.

Sannolikt har vi aldrig sett en sämre deltagare än Tommy Salo – och då har e-sportaren Emil Christensen ändå varit med. Den gamle hockeymålvakten deltar knappt i grenarna, han sätter sig tillrätta som en semesterfirare, förstår att han kommer förlora och ger upp. Sparar kraft. Med all kraft Tommy sparade i avsnitt ett torde han nästa söndag kunna fjärta en kork över Medelhavet till den libyska kusten.

Micke Leijnegard.

Bland premiärens höjdpunkter fanns naturligtvis jägarvileuppgörelsen mellan de två äldsta deltagarna. 70-årige stavhopparen Kjell Isaksson kom tvåa (ett par sekunder från att slå herrekord för grenen) och 57-åriga orienteraren Marita Skogum vann (troligen med krut kvar för att bli bäst i programmets historia om någon pressat henne). Lika imponerande var Carolina Klüfts 40 kvicka situps som gav en utklassningsseger med stålstickorna.

Men mest imponerar Micke Leijnegard. Håret har glesnat, ansiktslinjerna djupnat, men skärpan är oförändrad. Om han vissa år varit på gränsen till lismande är avståndet till de aktiva rätt på centimetern nu.

Leijnegard är nyfiken i frågorna, informativ i instruktionerna, oväntad i utvikningarna.

– När araberna tog limeträdet över Persien...

Så introduceras en gren. Och så nästa, när Micke demonstrerar 90 grader utan att ta till teatraliska uttryck:

– Jag har stått här i en minut ungefär. Det gör fruktansvärt ont i fästet mellan lår och knä, kroppen skriker efter att få fly från smärtan – så jag låter den göra det.

Det är programledarpoesi. Han hör hemma här på ett sätt han aldrig gjort i studion på Gärdet eller på Globens scen. Det är inte skrivet med någon sorts syrlighet, utan ett frankt konstaterande. De flesta av oss har en plats och en syssla vi passar allra bäst för. Micke Leijnegards är runt Medelhavet, lotsande oss och en skock idrottspensionärer.

Nu borde någon sorts traktat formuleras mellan Grekland och Sverige, för det ligger i allas intressen att han stannar kvar där. Att ta honom därifrån borde vara straffbart.