Collin: Kritik-rädsla en orsak till VW-skandalen

Robert Collin

Svenska Dagbladet citerar den tyske bil-professorn Dudenhöffer och skriver att VW-chefen Martin Winterkorn omger sig med ja-sägare och att jättekoncernen blivit fartblind. Att en av förklaringarna till utsläppsskandalen är att ingen vågar säga ifrån.

Jag tror att det stämmer och att den företagskulturen är mer regel än undantag i det hierarkiska Tyskland där närmaste chefen alltid ska tituleras Herr Doktor och Sie (ni).

Om Volkswagens fartblindhet har jag skrivit många gånger, om att Winterkorn inte tycker om kritik ska jag skriva nu:

Det var när vi fick köra den nya versionen av Audi TT första gången. Jag hade kört upp och ner längs Alp-toppen Gross Glockner ett par gånger och nu var det dags för den vanliga tekniska presentationen på hotellet.

Sken som en sol efter beröm

Jag stod där med ett glas mousserande vin och tittade på nya bilen inne i konferensrummet. Martin Winterkorn kom fram och sa: Nå, Herr Collin, vad tycker ni om den nya bilen? Vi hade träffats en hel del tidigare, hade alltid kommit bra överens, faktiskt även den gången jag åkte till Wolfsburg bara för att prata om att bromsarna på Golf-klassbilarna inte fungerade i snömodd.

Jag sa att jag tyckte att bilen hade mognat, blivit mer elegant nu när inte alla former var ritade med en passare, blivit ännu bättre inne och hade fina motorer. Winterkorn nickade och sken som en sol.

– Genau, precis vad jag också tycker, sa VW-chefen.

Och så sa jag att jag uppskattar Volkswagens filosofi med bilar som understyr (alltså inte sladdar ut med baken som Ford gör och framförallt gjorde på den här tiden. Understyrt är tryggt och säkert, Volvo gör också sina bilar så.).

Winterkorn nickade och höll med och vi sippade lite mer på bubbelvinet.

De ödesdigra orden

Då sa jag: Fast när det gäller en sportbil som Audi TT kanske det inte måste hasa över framhjulen i varje kurva. För mig får en sportbil gärna vara aningen mindre understyrd än Volkswagens övriga bilar sa jag.

Då vände Winterkorn på klacken och försvann. Han sa inte ett ord till mig efter det misstaget. Ödade inte en blick åt mitt håll.

Och ändå. Han hade ju frågat vad jag tyckte...