Twitterhögern leder er ner i avgrunden

Debattören: Svensk borgerlighet måste markera innan det är för sent

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2019-08-22 | Publicerad 2018-12-13

Den traditionella högern måste unisont markera när makthavare använder högerextremisters bilder och språkbruk, skriver Simon Andersson.

DEBATT. Nyligen beskrev Henrik Sundström, tidskriften Expo som vänsterextrema. Han är moderat politiker och kandiderar till Europaparlamentet. Uttalandet är ofattbart. Expo har outtröttligt granskat högerextrema och antidemokratiska aktörer i decennier. Deras medarbetare har därför levt under en konstant hotbild från samma miljöer.

Att peka ut dem som vänsterextrema är och har varit en del av högerextrem taktik. Syftet är att urholka förtroendet för en av vår tids viktigaste institutioner. Då spelar makthavares ord en central roll i debatten. 

När politiker inom Moderaterna felaktigt pekar ut demokratiska aktörer som vänsterextrema, eller flirtar med högerextrema symboler får det nämligen följder. Det räcker med att hastigt betrakta samtiden för att förstå konsekvenserna.

Den högerextrema rörelsen kommer sluta upp bakom uttalandet. Internt kommer de kommunicera ordvalen som en seger. 

I dokumentären om Patrik Hermansson som infiltrerade altright-rörelsen i USA och Storbritannien, finns ett talande exempel. Där beskriver han hur högerextrema rörelser jublade när Trump gjort OK-tecknet. Gesten hade då använts av vitmakt-rörelsen för att signalera White Pride, där fingrarnas hållning symboliserade W och P. 

I Sverige skedde samma sak genom politikern Hanif Bali. Han började också flörta med den högerextrema semantiken. Han beskrevs då – av altright-rörelsens svenska motsvarighet – som vitmakt-rörelsens räddning. De listade därefter tio anledningar till att han borde bli partiledare för Moderaterna.

Konsekvenserna är tydliga. Den som väljer att anspela på högerextrema narrativ kommer få uppbackning av vitmakt-miljöer och deras antidemokratiska troll. Om inte den etablerade borgerligheten kraftigt markerar kommer fler anamma den taktiken i sociala medier.

För ett otränat öga riskerar då delar av högern och radikala nationalister att växa ihop. Miljöerna kommer överlappa när linjerna suddas ut. För en vanlig väljare blir de alltså omöjliga att särskilja. Speciellt inom migrationskritiska strömningar.

Konsekvenserna blir en större acceptans för att sprida antidemokratiskt – och antidemokraters – material och tankegods.

Faktum är att den utvecklingen redan sker. I år spred till exempel Erik van der Heeg – skribent på sajten ledarsidorna.se – omedvetet nazistpropaganda, genom att dela en bild om ”Finnspångsrättegångarna”. Det är en högerextrem utopi där "landsförrädarna" ska hängas i lyktstolpar. 

Den traditionella högern måste unisont markera när makthavare använder högerextremisters bildspråk, eller pekar ut viktiga institutioner som vänsterextrema. Det duger inte att gömma sig bakom någon slags uppdämd värdenihilism, där ord inte spelar roll eller där ingen behöver ta ansvar. Vilka ord vi väljer gör skillnad. Likaså vilka vi väljer att fördöma.

Det hade gagnat oss alla, inte minst borgerligheten. Annars finns risken att det skapas ett sluttande plan. Det kan bara leda åt ett håll.

Rakt ner i avgrunden.


Simon Andersson, researcher som i flera år granskat radikalnationalism på nätet. Medarbetare på interasistmen.se – men debattartikeln är skribentens personliga åsikter.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.