Familjer krossas – av sina egna barn

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-08-25

Tränaren: Vi spelade fotboll när de var små – nu lever Biskopsgården i ständig rädsla

Familjer och vänskapsband i Biskopsgården krossas av det fasansfulla våldet. Det är deras egna barn, våra ungdomar, som helt tappat respekten för vad som är rätt och fel, skriver fotbollstränaren Hector Valeria.

DEBATT. Jag har varit ungdomsledare i många år i Norra Biskopsgården på Hisingen i Göteborg. Det är här konflikten mellan rivaliserade ungdomsgäng har slutat med flera dödsfall. Nu senast dog en åttaårig pojke som låg och sov med några andra barn när en granat kastades in genom fönstret i sovrummet.

Pojken var på besök från England hos sina släktingar i området.

Biskopsgården med den vackra naturen och Svarte mosse intill har förändrats på några år. Här träffades vi, intill korvkiosken på torget som var den stora samlingsplatsen. Här har vi spelat, skojat, skrattat och gråtit tillsammans.

Men något började gå snett. I dag har tidigare barndomsvänner blivit fiender.

Hit kom jag med drömmen om att skapa något som skulle ge ungdomarna möjligheten till ett bättre liv – och det blev en ömsesidig kärleksförklaring. Men allt var inte frid och fröjd, redan då såg man hur ungdomar började hitta på saker som hela tiden eskalerade i omfattning. Från mindre rån och brända bilar till att utöva kontroll över vem som kom in och ut i området. Något annat större än man kunde ana började ta form.

Men fotboll var någonting som alla ville syssla med, det var inte svårt att få ungdomarna till grusplanen i Länsmansgården. Vi spelade matcher runt om i Göteborg och åkte till olika turneringar. Det var hur kul som helst och alla drömde om att bli fotbollsproffs – precis som nu.

Vi påpekade för myndigheterna om behovet att öppna ögonen för det som hände. Framför allt att satsa på förskolan, där barn möts för första gången och får möjlighet att lära känna varandra, skapa gemensamma värderingar och få ett av de viktigaste verktygen – språket. Med andra ord en identitet kring sig själva, området och skolan, och en kärlek till medmänniskor oavsett vad de heter och var de kommer ifrån. Ett alternativ till ett liv i anonymitet och med bristfälligt språk.

Äldre killar höll på med både det ena och det andra. Man såg också hur dessa vuxna närmade sig de yngre med olika gåvor, utan att då veta vad dessa gåvor betydde. Det hände saker hela tiden utan att någon agerade. Föräldrar som såg detta började skicka sina barn till sina hemländer i hopp om förändring.

Personalsammansättningen på skolan började också förändras, undan för undan kom det in lärare som inte var kvalificerade och som hade bristfälliga språkkunskaper.

Allt färre vände sig till de ”svenska” föreningarna trots att antalet invånare i stadsdelen ökade markant. Nu kan vi konstatera att ungdomar i Biskopsgården har haft det svårt i en längre tid, i flera år om vi ska vara ärliga.

Många gånger har jag frågat mig hur det här ska sluta? Svaret ser vi nu, allt blir värre och värre. Det är en utveckling som jag eller någon annan aldrig hade kunnat föreställa oss. Att en mindre grupp ungdomar i Biskopsgården väljer att agera på det här sättet och sätter sina och andras liv på spel är för många av oss en gåta. Vi älskade dem och älskar dem fortfarande!

Vi har umgåtts, lekt och spelat tillsammans sedan de var små, duktiga pojkar med stora drömmar. Det är så förkrossande att man nästan inte kan sätta ord på det. Det gör ont på i varje cell i min kropp. Familjer och vänskapsband krossas av det fasansfulla våldet. Det är deras egna barn, kompisar, våra ungdomar, som helt tappat respekten för vad som är rätt och fel. Att människor vill flytta från områden är helt förståeligt, jag respekterar det. Men det är inte lösningen.

Lösningen är inte heller det som politiker gång på gång erbjuder invånarna i stadsdelen i form av krisgrupper, fler poliser och andra satsningar som uteblir eller stannar vid tomt prat.

Många vill, som sagt, flytta men de har varken ekonomiska resurser eller en fast inkomst som på sikt skulle kunna ge dem ett hopp om ett nytt liv.

I går träffade jag några killar när jag var på väg till Solväders FC klubbstugan på Klarvädersgatan. Efter en pratstund och kramar fortsatte vi åt varsitt håll när jag plötsligt hör någon av dem ropa: ”Hector, kan du inte fixa en lägenhet i Majorna?”. Vi tittade på varandra och skrattade. Men lika mycket som det var på skämt så är det verklighet, "vi vill bort från skiten" ungefär.

Människor är rädda och uttrycker det i alla sammanhang, ingen vill leva i osäkerhet och rädsla 24 timmar om dygnet.

Gränsen för myndigheternas undfallenhet har överskridit allt. Folk i Biskopsgården är trötta på att höra samma visa från de styrandes sida, efter varje allvarlig händelse i området.

De har misslyckats men prestigen gör att de fortsätter på samma väg. Det är inte mycket som ger framtidstro i Biskopsgården just nu.

Hur länge orkar vi? Hur länge accepterar vi detta?

Hector Valeria, fotbollstränare Solväders FC

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.