Jag ber varje dag – utan att avbryta jobbet
Ann Heberlein: På sitt arbete arbetar man – bön, rökning och annat får man hantera på rasten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-07-08
Bromölla kommuns beslut att förbjuda bönestunder på arbetstid har väckt stor uppmärksamhet och lett till starka reaktioner. En av dem som reagerat är Willy Silberstein, ledamot i SKMA, som hävdar att förbudet är ”diskriminerande”.
Sveriges radio meddelade förra veckan att Diskrimineringsombudsmannen nu inleder en ”tillsyn” för att utröna om ”förbudet missgynnar vissa arbetstagare”.
I ett inslag den femte juli beger sig Sveriges radios reporter till Bromölla för att ta reda på hur förbudet påverkar arbetstagare i kommunen. De talar med Marii Nurmi som arbetar med språkstöd på kommunens förskolor. Hon presenterar sig som ”kristen och medlem i svenska kyrkan” och menar att Bromölla kommun gått för långt: ”Visst påverkar det mig. Om det händer något vill jag kunna knäppa mina händer”, säger Nurmi.
Marii Nurmi oroar sig helt i onödan. Om vi utgår ifrån att hon klarar av att knäppa sina händer och sända några tankar till Gud utan att lämna sina arbetsuppgifter så drabbar ”böneförbudet” inte henne. Förbudet avser nämligen inte fenomenet bön, det vill säga en dialog mellan den troende och Gud.
Förbudet avser otillåtna raster. ”Precis som det inte är tillåtet att gå ifrån sitt arbete för att röka är det inte heller tillåtet att gå ifrån för att be”, förklarade kommunstyrelsens ordförande Eric Berntsson (SD) i Kristianstadsbladet.
Om du kan sköta din dialog med Gud tyst, utan att avbryta ditt arbete är det alltså fritt fram. Om du däremot måste lämna din post för att utföra diverse ritualer i samband med din bön är det förbjudet.
Det är alltså inte bönen i sig som förbjuds, utan de aktiviteter som eventuellt ingår i bönen och som kräver att du avbryter dina arbetsuppgifter.
Resonemanget är fullt rimligt. På sitt arbete arbetar man. Det är orimligt att avbryta sitt arbete flera gånger dagligen för att be, röka, meditera, utöva yoga eller andra privata angelägenheter.
Sådant får man hantera före och efter arbetstid samt under de lagstadgade raster man har rätt till. Enligt arbetstidslagen har man rätt till rast efter fem timmars arbete.
Utöver det har arbetstagaren rätt till lunchrast. Det ges alltså flera tillfällen att ägna sig åt mer tidskrävande former av böneaktiviteter under en arbetsdag.
Jag är kristen. Jag ber flera gånger om dagen, genom att sända en kort tanke till Gud, göra korstecknet eller knäppa mina händer. Det har jag gjort på alla arbetsplatser jag haft utan att behöva avbryta mitt arbete eller lämna min plats.
Jag tror inte att varken mina arbetskamrater eller chefer ens noterat att jag ber. Svårare än så är det alltså inte.
Min tro är fundamentet i min existens – men det innebär inte att jag kan kräva särbehandling eller speciella förmåner (till exempel fler raster än mina arbetskamrater för att be) med hänvisning till min tro. Religiösa människor är fullt kapabla att följa samma regler som alla andra.
Ändå behandlas troende ständigt som barn i den svenska debatten, barn som får igenom sin vilja genom att stampa med foten och vara oresonlig. De flesta föräldrar vet att det är förödande att ge efter för ett trotsigt barns krav.
Religiösa människor är inte barn, och lagen om religionsfrihet trumfar inte de plikter vuxna människor har – att sköta sitt arbete, till exempel.
Ann Heberlein, Teologie Doktor i etik, Kommunpolitiker Lund (M)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.