Feminism ska vara densamma överallt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-06-12
Birgitta Ohlsson (FP): Samma rättigheter ska gälla i både Tensta och Trollhättan
Skulle somliga flickor giftas bort under sommarlovet? Skulle unga elever bli mammor och hoppa av redan i nian?
Jag minns som lärarbarn oron som fanns över flickor i förortens Linköping under min uppväxt på 80-talet. Då fanns inget etablerat begrepp, men engagerade lärare såg det som i dag kallas för hedersförtryck. Uttrycket fick genomslag när Fadime Sahindal mördades 2002. Det finns fortfarande partier och feminister som i det tysta accepterat att vissa flickor i förorter lever ofria liv. Jag är stolt över att folkpartister som Nyamko Sabuni, Gulan Avci, Maria Arnholm, Robert Hannah och Lotta Edholm däremot aldrig burit skygglappar.
Zeliha Dagli skrev om fundamentalismens allt längre skugga över Husby. Om hennes längtan att få leva i den vardagsfrihet som majoriteten av svenska kvinnor tar för given, där kvinnor dansar, tar en öl och bär kortbyxor i sommarvärmen. Mest allvarligt är när Dagli beskriver självcensur och rädslans geografi – att undvika platser där hederskulturen härskar.
För 10 år sedan skrev jag hur svensk feminism inte står upp mot bakåtsträvande ideal i förorter. Situationen har sedan dess blivit värre. Jag skulle önska att feminister, oavsett ideologisk kulör, ställde sig bakom dessa principer:
Universalism
Tycker vi att kvinnor själva ska välja själva vem vi älskar, och inte pappa, präst eller patriarkat, gäller detta oavsett om vi lever i Tensta, Trollhättan eller Teheran. Vi kan aldrig kompromissa bort lika rättigheter. Konflikten står mellan liberala samhällen, där människor själva bestämmer över sina liv och här islamistiska manssamhällen.
Likhetsfeminism
Om vi tycker vi att kvinnor och män är mer lika än olika – avslöja dubbelmoral. Varför gäller vissa regler män och andra kvinnor? Varför ska kvinnor och inte män täcka kroppar? Öppna gråzonen av vardagsofrihet. Det är självklart att ifrågasätta vidrig iransk sharialag om äktenskap, men knivigare att erkänna att vissa flickor i förorter inte själva väljer sin partner. Det är okomplicerat att fördöma mullor där borta, men mödosamt att visa nolltolerans mot islamistiska småpåvar här hemma.
Förväntanssamhälle
Våra nordiska länder – rankade som bäst på jämställdhet – bygger samhällskontrakt på tillit och ömsesidigt förtroende. Förväntningar på att medborgare ska göra sin plikt och kräva sin rätt, samtidigt som stat, kommun och landsting levererar det som utlovats. Men samhällskontraktets feministiska förväntningar har brutits brutalt när det accepterats att jämställdhetsribban ligger olika högt beroende på var en kvinna är född. Förväntningar har kapats när det i förorter finns religiös polis som övervakar kvinnor. Förväntningar har skurits av när mördarsekten Daesh/IS tämligen ostört kan rekrytera blivande krigsförbrytare till Syrien/Irak, där flickor säljs som sexslavar, våldtas och förnedras. Förväntningar har solkats när grupper som bjudit in hatpredikanter erhållit föreningsstöd från samhället.
Parvin Kaboly beskrev detta och här måste politiker vara glasklara. Inga skattemedel, på vare sig nationell eller lokal nivå, ska gå till föreningar som uppmuntrar till våldsbejakande extremism, kvinnohat och vill förändra samhället med odemokratiska medel.
Återupprätta förväntanssamhället, där flickors feministiska förväntningar i förorten – att kunna förverkliga drömmar och främja frihet – respekteras på samma sätt som för alla andra medsystrar i Sverige.
Birgitta Ohlsson