”Ni är ju fan sämre än Johnny allihop!”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-10-16

Debattören: Det vi utsätter barn för inom idrotten skulle aldrig accepteras i skolan

DEBATT. Frågan om mobbning har lyfts och det är bra. Ingen ska behöva gå rädd till skolan. Inte trakasseras vare sig verbalt eller fysiskt. Det anses självklart att det ska råda nolltolerans mot glåpord, slag och fritt härjande fördomar. I alla fall i skolan.

Jag älskar antimobbningsarbete.

Däremot avskyr jag dubbelmoral.

Särskilt vuxnas.

Inför varje säsongstart får min fotbollsspelande son skriva på ett kontrakt. Det handlar om att vara en god kompis. Att inte trakassera någon utifrån kön, etnicitet, religion eller hudfärg. Med stort allvar skriver han under.

Varje säsong bryter föräldrar, tränare och klubbledningar mot den värdegrunden. Varje säsong blir jag lika förvånad över att vuxnas övertramp ofta legitimeras och bagatelliseras.

Jag älskar inte bara antimobbningsarbete. Jag älskar fotboll och idrott i allmänhet. Men inte så som barn- och ungdomsidrotten bedrivs i dag.

Det handlar ofta om mobbning, utförd av vuxna.

Trots att vi vet att tidiga elitsatsningar är kontraproduktiva fortsätter klubbar med envishet att sortera ut barn för att på oklara grunder påstå att de inte duger. Förutom att man missar många talanger är det allvarligare att barn slutar idrotta, mår dåligt psykiskt och blir fråntagna möjligheten att uppleva den sociala delen av idrotten som är lika viktig. Eller om man pratar med barnen själva: Den viktigaste biten.

Alla vet att man utvecklas olika motoriskt, fysiskt och psykiskt. Det självklara vore att vattna i alla krukor för att se var det kommer att gro. Ändå kastar man bort en förfärlig mängd plantor.

Hur påverkar det kamratskap som påtalas i värdegrunderna? Tar man fotboll som exempel fråntas många barn möjligheten att uppleva hur det är att spela i ett lag eftersom de hela tiden får gemenskapen sönderslagen när de förväntas konkurrera i stället för att kämpa som en enhet, de får uppleva att bästa kompisen plockas till ett akademilag. Eller att själva stå inför valet att välja bort sina vänner. Typisk mobbningsstrategi. Skapa osäkerhet, då väljer de flesta vad de tror är den starka sidan.

Inom idrottens värdegrunder är också nolltolerans mot nedsättande ord stark. I alla fall när det gäller barnen. Man behöver bara ställa sig bredvid en plan där det spelas ungdomsfotboll innan man förstår att samma nolltolerans inte gäller vuxna.

Jag har hört klubbrepresentanter kalla barns glädjeyttringar för ”böghögar”. Hört pojklagstränare säga att ”de spelat som kärringar”. Sett okontrollerade raseriutbrott mot domare. Bevittnat kollektiva bestraffningar. Jag har med förundran sett ledare som bryter mot värdegrunderna skyddas av klubbarna. En typisk förminskning av mobbning som vi känner igen. Så farligt är det väl inte? Händer det en gång till då agerar vi.

Jag älskar både antimobbningsarbete och idrott, men vad ger det för signaler till våra barn om värdegrunderna är relativa?

Jag har hört föräldrar skrika ”Jävla Abdullah” till tioåringar. Mött barn som bytt klubbar fler gånger än de är år för att deras föräldrar kräver att de ska spela i ett akademilag. Hur känns det i en ung människa att aldrig hålla måttet? Att aldrig motsvara förväntningarna? Att inte duga?

Vuxenmobbningen som pågår i elitsatsningarnas namn skulle aldrig tolereras i skolan. Ändå pågår den – till ingen nytta. Det är nog det som är det obehagligaste. Att det är så godtyckligt.

Så tänk efter. Du som var tränare och skrek: ”Nu är ni ju fan allihop sämre än Johnny!” – när Johnny var där.

Antimobbningsarbete i skolan riskerar att bli lika kontraproduktivt som elitsatsningar, om vi inte ser vad barn utsätts för av vuxna på arenor som borde vara deras egna.

Annica Wennström