Värnskatten borde ha avskaffats tidigare

S-veteran: 73-punktsprogrammet viktigare än enskilda politiska sakfrågor

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Foto: TT
Självklart ska man ha rätt att kritisera, men frågan är hur många gånger Stefan Löfven ska behöva upprepa att socialdemokraterna bara fick drygt 28 procent av rösterna i riksdagsvalet och att möjligheten att bilda regering med en socialdemokratisk statsminister, var beroende av just en sådan uppgörelse, skriver Jan Nygren.

DEBATT. I inledningen till det så kallade 73-punktsprogrammet, alltså den överenskommelse som ingicks mellan S, Mp, C och L efter valet och som ledde till en regering med Stefan Löfven som statsminister, kan följande läsas:

”Sverige är ett fantastiskt land, men vi står tillsammans inför stora utmaningar. Bristande integration, segregation och bidragsberoende, en globalisering som fortsätter att pröva vår konkurrenskraft, ökade klyftor, ökad polarisering och rasism, gängbrottslighet, demografi, bostadsbrist och ett allt mer osäkert närområde.

Förslagen i denna överenskommelse kan handlingskraftigt möta dessa utmaningar genom att låsa upp gamla knutar och åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid. Våra partier har skilda ideologiska utgångspunkter, men förenas i försvaret av den liberala demokratins grunder; en stark rättsstat, ett orubbligt skydd för den enskilda människans fri- och rättigheter, motstånd mot främlingsfientlighet, oberoende fria medier, jämställdhet, jämlikhet och lika förutsättningar oberoende av bakgrund”.

Med det första styckets oroande beskrivning av verkligheten vågar fyra partier samarbeta över parti- och blockgräns, för att ta ansvar för grundläggande moraliska och demokratiska värden. För att säkra dessa värden har samtliga inblandade varit beredda att kompromissa i ett antal sakfrågor beskrivna i den sakpolitiska överenskommelsen.

Man kan anlägga två perspektiv på denna uppgörelse. Det första perspektivet är just ansvarstagandet för viktiga demokratiska värden. De fyra partier som ingått överenskommelsen har insett att det som händer i USA, i Ungern i Polen och i Sverige, nu senast i Sölvesborg inte är fiktion eller en dålig dokusåpa utan att det faktiskt händer. Om man upplever grundläggande demokratiska värden som hotade så kan knappast värnskattens avskaffande eller inte, vara avgörande för om man ska ta ställning till förmån för dessa värden.

Det andra perspektivet är de 73 punkterna i sig. Från många socialdemokrater och socialdemokratiska strukturer, ingen nämnd och ingen glömd, har kritiken stundtals varit hård. Svek och anklagelser om borgerlig politik är bara några av omdömena. Oftast är det avskaffandet av värnskatten, LAS-frågan och diskussionen om marknadshyror som upprör.

Självklart ska man ha rätt att kritisera, men frågan är hur många gånger Stefan Löfven ska behöva upprepa att socialdemokraterna bara fick drygt 28 procent av rösterna i riksdagsvalet och att möjligheten att bilda regering med en socialdemokratisk statsminister, var beroende av just en sådan uppgörelse som de fyra partierna ingått. I ett historiskt perspektiv är detta stort. Och det grundläggande motivet var som jag ser det, större än enskilda politiska sakfrågor.

Men, hur är det då med det politiska innehållet i 73-punktsprogrammet? Ett problem jag stött på bland de som kritiserar innehållet är att många inte läst hela programmet utan fastnat på tre av punkterna, nämligen avskaffandet av värnskatten, LAS och hyresregleringsfrågan.

Jag har läst programmet noggrant och konstaterar att det i huvudsak innehåller förslag som ryms inom ramen för traditionell socialdemokratisk politik. Det gäller också avvisandet av förslaget om vinstförbud för privata aktörer i välfärden. I stället ska höga kvalitetskrav styra. Precis så som s-kongressen beslutade 2013. Ett förslag som kan få en majoritet i riksdagen, till skillnad från den tidigare diskuterade återvändsgränden.

Värnskatten, som jag själv varit med och beslutat om 1994 var aldrig avsedd att vara för evigt. Den skulle vara tillfällig och avskaffas när den ekonomiska krisen bedömdes hanterad. Så blev det inte och det får vi lida för nu.

Men sanningen är ju att ett bibehållande av värnskatten inte nämnvärt bidrar till att minska klyftorna eller göra skattesystemet mer rättvist. Det är märkligt att kritikerna inte upptäckt punkt 4 i programmet, där det föreslås att en omfattande skattereform ska genomföras.

I den följande texten kan man läsa att denna reform bland annat ska öka sysselsättningen, sänka skatten på jobb och företagande, bidra till att klimat- och miljömål nås, stärka Sveriges konkurrenskraft, utjämna dagens växande ekonomiska klyftor och långsiktigt trygga välfärden.

En diskussion om hur det socialdemokratiska partiet ska förvalta denna möjlighet att verkligen göra något åt skattesystemet borde rimligen vara mer intressant än att bevara värnskatten. I dessa formuleringar finns ju startskottet till möjligheten att göra något verkligt och viktigt.

De ökande klyftorna, utanförskapet, landsbygdens utarmning och försämrade service och hanteringen av klimatfrågan är viktiga skäl till populismens frammarsch och måste lösas. Så långt har kritikerna rätt. Men det sker knappast med svepande kritik mot den blocköverskridande överenskommelsen och sannerligen inte genom att all kraft fokuseras på att värnskatten ska bevaras.

Och det kan ju knappast vara så att Lagen om anställningsskydd, som i sin nuvarande form tillkom 1982 för evigt ska se likadan ut. Arbetsmarknaden förändras och kravet på den samlade arbetarrörelsen borde snarare vara att det är den som ska stå för debatten om rimliga anpassningar till den nya tid vi lever i och inte att bara försvara det som nu är.

Samma sak gäller också hyresregleringen. Den har sina förtjänster, men också negativa effekter. En sådan är att nyare utkantsområden i städerna subventionerar hyrorna i äldre hus i centrala delar av städerna. Det är inte särskilt jämlikt och bara detta kräver en översyn av hyresregleringen.

I 73-punktsprogrammet finner man många kloka och faktiskt radikala förslag, som om de blir verklighet kan bidra till att hantera de utmaningar som beskrivs i inledningen till överenskommelsen. Ett konstruktivt hanterande av de möjligheter som överenskommelsen ger, tillsammans med kritik av de förhållanden i samhället som oroar medborgarna, är rimligtvis både bättre och mer i linje med klassisk socialdemokratisk politik än slagordsmässig kritik av delar av uppgörelsen.


Jan Nygren, SSU-ordförande 1978- 1984, statssekreterare i Civil och Försvarsdepartementet och Samordningsminister i Ingvar Carlssons sista regering


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

ARTIKELN HANDLAR OM