Samarbetet måste svida – även för S
Per Gahrton: Ta inte för givet att MP står till tjänst som stödparti efter valet 2018
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-05-25
DEBATT. MP:s låga opinionssiffror skapar nervositet bland gröna gräsrötter inför partikongressen i Linköping 26-28 maj. De finns risk för att svekdebatter skymmer de gröna framgångar som trots allt vunnits.
Men jakt på syndabockar leder knappast framåt. Nej, MP måste gå i närkamp med de strategiska problem som uppstår när ett grönt idéparti ska samarbeta med ett större, traditionellt maktparti.
Alla MP:are erkänner att partiet tvingats till svåra eftergifter, typ Vattenfalls brunkol, Förbifart Stockholm, Bromma flygplats, flyktingåtstramningen 2015.
I andra fall råder oenighet om hur stor eftergiften varit. En del befarar fortsatt vapenexport till diktaturer, men riksdagsgruppens ledare Jonas Eriksson menar att KEX-utredningen, betyder ”en stor framgång för Miljöpartiet även om vi inte får vår vilja igenom till 100 procent.”
Johan Ehrenberg i ETC (170428) hävdar att ”i praktiken är det MP som räddar den svenska kärnkraften”. Men miljöminister Karolina Skog menar att den rödgröna linjen leder till kärnkraftsavveckling senast 2040. Många tycker sig se en smyganslutning till NATO, t ex genom värdlandsavtalet, men partiledningen anser att det är en synvilla.
Samtidigt råder enighet om att betydande gröna framgångar uppnåtts. Vårbudgeten 2017 är den största miljö- och klimatbudgeten någonsin.
Det blir minskad användning av skadliga kemikalier och billigare att få vitvaror reparerade hemma, att sälja el från egna solceller, att lämna skor, kläder och prylar på lagning.
Skatten på bensin och diesel kommer att räknas upp, vilket kan ge dramatiskt höjda bränsleskatter. Den så kallade ”reduktionsplikten” tvingar bensinbolagen att höja andelen biodrivmedel i dieseln och bensinen. Ett bonus/malus-system införs, vilket höjer fordonsskatten. Klimatminister Isabella Lövin har utnämnts till Sveriges viktigaste hållbarhetsperson.
Men väljarna sviker, bara 17 procent anser att MP har bäst miljöpolitik.
Vad kan MP då göra? En del menar att MP bör protestlämna regeringen. Men enligt forskningen är det visserligen ett riskprojekt för ett grönt parti att inträda i en koalitionsregering, men ett ännu större riskprojekt att utträda.
Förtida protestavhopp har kostat gröna partier deras parlamentsplatser i Belgien, Irland, Tjeckien. Även om protestavhopp kan kännas frestande är slutsatsen klar: Har man tagit fan i båten får man ro honom iland, det vill säga fortsatt regerandet till nästa val. Det betyder inte att MP måste sitta stilla i båten.
Språkrören måste få Stefan Löfven att förstå att kompromissandet i en koalitionsregering måste vara ömsesidigt. Hittills har det varit ensidigt.
S ”kompromissar” på låtsas, genom att i den sedvanliga dragkampen om budgetmedel låta vissa ”gröna krav” tillfredsställas, men aldrig så att det svider i socialdemokratiska själar.
Miljöpartiet kompromissar däremot på allvar, genom att göra så stora avsteg från gröna grundbultar att många MP:are upplever det som svek.
Det börjar bli hög tid för Stefan Löfven att inse att många MP:are kan dra slutsatsen av S-partiets snåla agerande att det är bättre att samarbeta med partier som på pappret är mindre gröna än socialdemokraterna, men som är vana vid jämlikt och ömsesidigt kompromissande.
MP i koalitioner med annan färg än rödgrön förekommer redan lokalt och regionalt. Om S-ledningen vill förhindra att det blir verklighet också nationellt måste den medverka till en vinn-vinn- situation. Antingen måste kompromissandet svida för båda parter, eller för ingen.
Det finns de som tror att S önskar att MP regerar sönder sig. Drömmen att slippa ett grönt parti i Sverige präglade S-försöken att kväva MP i sin linda på 1980-talet. Men gröna partier är sega. Över hela världen växer nya gröna partier fram, vilket nyligen manifesterades vid Global Greens fjärde kongress i Liverpool. I Österrike har en grön valts till president och i Nederländerna fick Gröna vänstern en brakseger som motpol mot främlingsfienderna.
MP överlevde djupa kriser 1991 och 2002 och kommer nog att överleva också nuvarande opinionssvacka. Men det är inte säkert att MP efter valet 2018 står till tjänst som samarbetsparti för Stefan Löfven om han inte inser att samregerande kräver kompromissande på allvar, inte bara på låtsas.
Isabella Lövins öppning häromdagen för samregering med C och L är ett tydligt tecken på att tålamodet håller på att tryta inte bara bland de gröna gräsrötterna utan också i maskrosens kronblad.
Per Gahrton, en av initiativtagarna till att bilda Miljöpartiet
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.