Gulfstaterna bekostar kvinnoförtryck i Sverige
Debattören: Invandrare ska inte behöva drabbas av den klankultur de flytt ifrån
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-05-06
DEBATT. Det pågår en kulturstrid i Sverige i dag. Striden kan vara på liv och död, ändå ser vi den inte för den drabbar inte oss. Striden handlar om kvinnors och flickors frihet i allmänhet och invandrarkvinnornas och invandrarflickornas frihet i synnerhet.
I skolan får invandrarflickor lära sig att de har rätt till sin kropp, att de får klä sig hur de vill och att de är fria människor som råder över sin framtid. Orden är bara sanna just där och då och bara för läraren. Invandrarflickan vet mycket väl att hon inte är fri, invandrarkillarna och tjejernas svenska klasskompisar vet det också.
Tjejen vet att hela släktens anseende vilar på hennes axlar. Om släkten ska ha hög status som rejäla människor, om deras ord ska betyda något i samhället, om barnen ska få gifta sig fint och om de ska få göra goda affärer avgörs av hennes klädsel och beteende. Detta system kallas för hederskultur.
För inte så länge sedan var det annorlunda. Då var en flicka friare. I dag sker en stark indoktrinering av ungdomar via populära mediekanaler som sponsras av bokstavstroende finansiärer från gulfstaterna.
Föreningen Varken Hora Eller Kuvads undersökningar av först 1100 ungdomar i Stockholmsförorter och sedan 1200 ungdomar i Göteborgasförorter visar att ungdomarna är mer religiösa än sina föräldrar. Denna religiositet visar sig först i kontrollen av kvinnors och flickors beteende.
I många skolor tvingas flickorna att bära slöja vare sig de vill eller inte och varje steg bevakas av det forskningen kallar en dominant minoritet eller främlingselit.
Jag mötte det för någon månad sedan i en gymnasieskola. Flickorna berättade för mig att en liten grupp pojkar agerade moraliska poliser och tvingade hundratals invandrartjejer att bära slöja och att bete sig anständigt.
Slöjan är inte bara ett stycke tyg. Den är en moralisk signal. Flickorna visste att om de gjorde minsta avsteg från normen skulle någon i moralpolisen ringa deras bröder eller föräldrar. Därför vågade de inte ta den frihet Sverige lovade dem. Friheten var inte deras.
I vårt skyddade boende som är Nordens största ser vi varje dag offren för kulturstriden. Slagna och nedbrutna flickor och kvinnor, par som blivit förälskade i fel person och homosexuella pojkar har blivit en mätare för hur det svenska samhället mår och du som läsare ska veta att det inte står väl till.
Allt det förtryck människor flytt från möter dem här i Sverige, i förnyad styrka.
Mina frågor är naturligtvis: Ska vi stillatigande ska se på när flickor med drömmar och förhoppningar som inte överensstämmer med familjens och släktens hålls i ett mentalt fängelse? Gäller inte mänskliga fri- och rättigheter även för invandrarkvinnor och invandrarflickor?
I dag finns det en bred samstämmighet i de flesta politiska läger att hederskulturen är ett stort samhällsproblem. Sverige enas om problemen men har få lösningar.
Efter några decennier av integrationsarbete i klankultur i Sverige och kurdiska Irak vill jag ge er läsare några nycklar.
För det första: För att de flesta människor som födda i en gruppkultur ska våga bryta mönster krävs att en annan grupp välkomnar dem.
I en gruppkultur är socialisationen en mäktig kraft. All trygghet finns i vi:et i den grupp som kontrollerar, ger identitet och världsbild. Att ta steget ut i ensamheten i en individkultur för den som varje stund i sitt liv har haft andra omkring sig, som varje ögonblick varit del av ett kollektivt vi, är mycket svårt.
Folkhälsoinstitutets rapport anger att 39 procent av invandrarkvinnorna lider av psykisk ohälsa. För mig som kommer från en gruppkultur är bilden klar: Slitna från gruppen, isolerade från sin gemenskap i en förortslägenhet förlorar de sin identitet och blir hängande i luften.
Deras diagnos är kanske psykisk ohälsa men ohälsans orsak är ensamhet. De behöver ett nytt vi att vara del av.
Sedan snart tio år har vi i Föreningen Khatoon bedrivit ett framgångsrikt arbete i våra tehus. Där möts kvinnor av ett tjugotal nationaliteter och fyra världsreligioner. Där bygger de nya interkulturella vänskapsband och blir del av ett nytt vi. Där lär de sig om svensk kultur, barnuppfostran och hälsovård. Där får de ta sina första steg ut i arbets- och samhällsliv. Just den gruppidentifikation som hindrade integration använder vi som ett kraftfullt redskap för integration.
För det andra: Dra in samhällsbidrag för segregationsprojekt. Det finns en rad föreningar som bakom vackra beskrivningar har ett enda syfte och det är att segregera invandrarna och binda dem vid livsmönster från hemlandet. Detta drabbar kvinnorna direkt.
Bakom kulturföreningar, sportklubbar eller studieförbund kan gömma sig kontrollredskap för att hindra integration. Sådana föreningar och klubbar får naturligtvis finnas men de ska inte finansieras med offentliga medel. Kommuner har en skyldighet att pröva hur bidragen används också ur ett könssegregerande perspektiv.
För det tredje: Segregationens och kvinnokontrollens nyckelpersoner är karismatiska fundamentalistiska predikanter och salafistiska finansiärer till moskébyggen från gulfstaterna. Predikanterna, ibland utbildade med svenska statliga studiemedel i saudiska universitet, predikar ett budskap där sharia står över mänskliga fri- och rättigheter, där kvinnor är halva, där ett parallellsamhälle byggs upp, där integration är synd.
Som brohuvud i kulturkampen fungerar moskéer finansierade av utländska intressen. I styrelserna sitter salafister som befäster den saudiska kulturimperialismen. Vi måste naturligtvis sätta stopp för dessa byggen. Som i frikyrkor och andra föreningar är det rimligt att de intresserade finansierar sina byggen ur egen ficka. Det var så Folkrörelsesverige byggdes.
Soheila Fors, Föreningen Khatoon och kandidat till EU-parlamentet (KD)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.