Masoud Kamali: Politikerna måste sluta svika förorten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-05-31

Ta krafttag mot den strukturella diskrimineringen

Masoud Kamali.

Den senaste tidens bränder i marginaliserade områden har lett till många reaktioner från politiker, media och experter som verkade vara tagna på sängen. Bränderna ses som nedslag från en blågul himmel. Statsminister Reinfeldt har använt sig av krigisk retorik och hävdat att polisen kommer att slå ner upproret och arrestera de ”få kriminella element” som ligger bakom bränderna. Stefan Löfven tog tillfället i akt och pratade om framtida satsningar mot ungdomsarbetslöshet om de vinner valet. Inte ett ord om den strukturella diskriminering som drabbar människor med invandrarbakgrund som inte inkluderas i gruppen ”vi”. De betraktas fortfarande som passiva föremål för politiska beslut och program och inte som medspelare i samhällsbygget.

Många politiker, och tidningarnas ledar- och debattsidor, präglades av fördömande av våldet som utövas av unga killar i förorterna. Det materiella och symboliska våld som utövas mot boende i dessa förorter ägnades inte den minsta uppmärksamhet. Polisens vardagliga, diskriminerande agerande i dessa områden, nedmonteringen av skyddsnätet för ungdomar, försämringen av kommunala skolor, ökad arbetslöshet på grund av diskriminering på arbetsmarknaden, diskriminering i föreningslivet, vardagsrasismen etcetera lyste med sin frånvaro.

Samhällets strukturer och institutioner reproducerar ojämliketer och orättvisor och delar in människor i kategorierna ”vi” och ”dem”. Den strukturella diskriminering som drabbar människor på grund av deras religion och etniska bakgrund har varit föremål för utredningar som skulle avhjälpa rasism och diskriminering i samhället. ”Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering” tillsattes 2004 och la fram sina förslag 2006. Den dåvarande integrationsministern Jens Orback hade fått direktiv att lägga sig nära alliansens integrationspolitik, det vill säga kravpolitiken, för att inte riskera att gynna främlingsfientliga krafter. Orback var inte ens övertygad om att det fanns strukturell diskriminering i Sverige. Socialdemokraterna förlorade valet och alliansens integrationsprofet Sabuni tillsattes som integrationsminister för att lösa problemet, som naturligtvis var invandrarna själva. Alliansens förståelse av integration gick därmed tillbaka till 1960-talets beskrivningar av detsamma.

Nu har det gått sju år av alliansens nyliberala politik. Segregationen mellan rika och fattiga och mellan majoritetssamhället och ”invandrarna” är större än någonsin. Marginaliseringens utbredning och bränderna i förorter talar sitt klara språk. Det behövs krafttag mot den strukturella diskrimineringen som reproducerar och förstärker marginaliseringen, ojämlikheter och vi-och-dom-tänkandet i samhället.

Orsakerna bakom de senaste bränderna i förorterna handlar inte bara om klass, utan inkluderar frågor om etnicitet och kön i ett samhälle där den strukturella diskriminering och rasismen är en del av många människors vardag.

Utredningen från 2006 kom med konstruktiva förslag, däribland etablering av medborgarråd som skulle utses i demokratiska val bland de boende. Råden skulle bli samtalspartners för de myndigheter som ansvarar för regional utveckling, välfärdsorganisering, arbetsmarknad, boende och utbildning. Medierna skulle kunna utveckla rutiner för kontinuerligt samråd med medborgarrådet avseende rapportering om dessa områden och om personer med invandrarbakgrund, för att motverka stigmatisering. Polisen kunde också utveckla sina arbetsmetoder genom kontinuerligt samråd med medborgarrådet angående insatser i marginaliserade och stigmatiserade områden.

Det ideologiska sveket mot människorna i våra förorter måste upphöra och det är dessa människor själva som måste tillskrivas rätten att definiera sin situation och begära åtgärder.

Masoud Kamali