En våldtäkt ska alltid kallas för vad det är
Brottsoffer: Att ändra rubriceringen är att svika oss som drabbats
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-12-07
DEBATT. Metoo-kampanjen har äntligen lyckats synliggöra det som rapport efter rapport försökt att slå larm om: mäns våld mot kvinnor är ett folkhälsoproblem med epidemiska proportioner. Sexualbrottskommittén föreslår att ändra brottsrubriceringen från våldtäkt till sexuellt övergrepp. Vi menar att detta är att osynliggöra mäns våld mot kvinnor på nytt.
Metoo har synliggjort en struktur. En struktur som kvinnorättsrörelsen har försökt synliggöra i urminnes tider utan gehör: det här handlar inte om enskilda män, det här handlar inte om en klumpig hand eller en plump kommentar. Det här handlar om sexualiserat våld, våldtäkter, det näst dyraste brottet i samhället efter mord. Det handlar om att det begås 100 våldtäkter om dagen i jämställda Sverige. Det här får inte förminskas en enda gång till. Mäns våld mot kvinnor sker systematiskt och osynliggörs lika systematiskt genom att göras till ett individproblem.
Samtidigt som sveriges kvinnor sluter upp i ett gemensamt vrål så förbereder regeringen propositionen till vad som kan bli Sveriges första samtyckeslagstiftning. Frågan som bränner för oss som brottsoffer är brottsrubriceringen.
I det övrigt mycket progressiva utredningsförslaget ligger dock ett förslag om att ersätta brottsbeteckningen våldtäkt med sexuellt övergrepp. Majoriteten av remissvaren har varit positiva eller inte kommenterat brottsrubriceringen. Kritiken kommer dock framförallt från organisationer som dagligen möter brottsoffer såsom Föreningen Tillsammans, ROKS och Akutmottagningen för Våldtagna. Efter att själva ha utsatts för mäns våld och betalat ett högt pris för detta vill vi instämma i denna kritik.
Vi menar att regeringen, i kvardröjande verkan av #MeToo-kampanjen, i dag står inför en möjlighet att faktiskt lyssna på brottsoffer av mäns våld genom att avstå från att ändra brottsbeteckningarna.
Utredningen motiverar förslaget med att dagens krav på våldsanvändning och våldsrekvisit för en fällande dom är problematiskt. Ytterligare ett argument är att fler ska känna att de har rätt att anmäla brott trots att det inte förekommit, fysiskt handgripligt, våld. Kommittén har rätt i sak men utgår ifrån en oriktig definition av våld och en låg förståelse för vad som får ett brottsoffer att anmäla. All våldsforskning menar att våld är mer än fysiskt handgripligt våld.
Det psykiska lidandet som följer en våldtäkt är en konsekvens av våld, oavsett form. Det är snarare den påfrestande rättsprocessen, lågt antal fällande domar och samhälleligt stigma som regeringen borde lägga fokus på: inte att definiera brottsoffrets upplevelse. Det är en våldshandling i sig själv att genomföra en sexuell handling med någon mot dennes vilja, men inte enligt svensk lagstiftning om sexualbrottskommittén får som de vill.
Förslaget kommer inte åt problemet – stigmat som omger mäns våld och våldtäkt – genom att ta ifrån brottsoffret sin våldsupplevelse. I stället för att sluta tala om våld behöver vi tillåta en bredare definition. Kvinnor måste ges rätten att kalla mäns våld för våld och få stöd av samhällets institutioner i detta. Det är en upprättelse både i juridisk och samhällelig status.
Utredningen innehåller många positiva förslag. Men att ändra brottsbeteckningen riskerar undergräva hela den nya lagstiftningen då förslaget helt saknar brottsofferperspektiv. Regeringen står inför ett val. Vill de stärka våldtäktsoffer genom att synliggöra och erkänna allvarlighetsgraden av det brott som begåtts dem? Eller vill de anta en lag som osynliggör mäns våld mot kvinnor?
Edith Martinsdotter Permén och Hanna Nyberg, våldtagna