Kvinnor trycks ner – och vi reagerar inte
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-11-30 | Publicerad 2015-11-29
Debattören: Vi måste bryta tystnaden för att bemöta sexism och maktstrukturer
DEBATT. I mitt Facebookflöde dyker det upp en bild på Gina Dirawi med ett rött kryss över. Texten lyder ”Vi som inte vill ha Gina Dirawi som julvärd” med uppmaningen att skriva under en namninsamling för att få SVT att backa på sitt beslut att låte en ung kvinna med ett icke svenskklingande namn presentera Kalle Anka på julafton.
Det är en sak att protestera mot SVT som gett henne uppdraget, men problemet är att det inte stannar där.
Hat och hot riktas mot Gina Dirawi själv, som om hon begått ett brott genom att tacka ja till ett jobb.
Den här typen av hat och hot drabbar ofta kvinnor med makt i dag. Det syns i kommentarsfälten på tidningsartiklar, i sociala medier och i bloggvärlden. I skydd av nätets anonymitet riskerar alla som deltar i det offentliga samtalet att skära sig på de sylvassa knivar som göms på nätet.
Tyvärr stannar inte giftet där. Hatet normaliserar och cementerar förhärskande attityder i vardagssamtalet. Inte bara hos extrema grupper, utan även hos dig och mig.
I Sverige i dag kan alla välja jämställdhet. Vi har möjlighet att dela helt på föräldraledigheten. Om vi vill. Vi har vår anställning tryggad när vi blir föräldrar och vi har troligen världens bästa och billigaste barnomsorg. Kvinnor utbildar sig mer än män och visar bättre studieresultat.
Nästan alla säger att ett jämställt samhälle är det vi vill ha.
Ändå händer det inte.
Kvinnor tjänar i snitt 3,6 miljoner mindre än en man under ett arbetsliv och drygt hälften av alla kvinnor blir fattigpensionärer. Våld i nära relationer ökar, liksom det sexuella våldet. Och så vidare.
Varför är det så när vi lever i ett land med de allra bästa av förutsättningar?
En förklaring är just att det handlar om våra blinda fläckar, våra förväntningar och våra attityder.
I våras publicerades en studie där man mätte attityder om kön. En berättelse om en chef skickades ut till norska universitetsstudenter som fick läsa och svara på frågor. Det var samma historia, med enda skillnaden att halva gruppen fick läsa om chefen Hans och andra halvan om chefen Hanna. Svaren var tydliga. Hans var en bra chef som man gärna tog en öl med efter jobbet. Han var också en god förälder. Hanna däremot var bossig. Man ville inte umgås med henne utanför jobbet och dessutom var hon en rätt usel mamma.
Vi förväntar oss olika saker av män och kvinnor och om en kvinna bryter mot normen blir hon hårt bestraffad. Det är så vanligt att vi knappt reagerar. Giftet sipprar ut och formar våra attityder. Risken är att viktiga röster tystas och att nya avstår från att ta ton.
För någon vecka sedan läste jag de viktigaste raderna jag läst i den här tidningen. Kulturchefen Åsa Linderborg kommenterade varför hon inte sparkat Kristoffer ”Kringlan” Svensson tidigare:
”Jag skäms över att jag blivit så hårdhudad. När jag visar att jag tål vad som helst, så sviker jag andra kvinnor som också drabbas av manliga fantasier om sexuellt våld. Och sanningen är ju den, att jag inte är så oberörd som jag låtsas.”
Tre meningar som sammanfattar både problemet och lösningen på sexism och förtryck. Tystnaden.
Logiken är ganska enkel. Det är bara att läsa vilken friande våldtäktsdom som helst. Hon sa inte ifrån.
I vår kultur är tystnad ett medgivande.
Det är en del av överenskommelsen mellan den överordnade och den underordnade och tar sig uttryck i skammen att vara ett offer. Den känns igen i kulturer där våldtäktsoffret stenas till döds medan våldtäktsmannen går fri. Den känns igen i kvinnan som sminkar över sin blåtira och i kvinnan som fnittrar med när manliga kolleger drar grova sexskämt.
Det är sorgligt att Åsa Linderborg, utöver kränkningarna, också ska känna skuld, när vi vet hur svårt det är att resa sig när man är drabbad. Det stora ansvaret ligger på oss runt omkring. Vi måste, män som kvinnor, högljutt bemöta dumhet och fördomar.
Genom att bryta tystnaden kan vi ändra attityder som subtilt men effektivt reproducerar strukturen och hindrar oss från att nå den jämställdhet vi vill ha. Det är det närmaste en silverkula vi kan komma.
Camilla Wagner
vd Klara K
Klara K är ett affärsnätverk för kvinnliga chefer och
har som ambition att boosta kvinnors karriärer, utöka deras
kontaktytor för affärer och verka för ett mer jämställt arbetsliv.
Nätverket drivs av Camilla Wagner och Petra Nedfors.