Omöjligt för blatte att bli svenne

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-01

För flera år sedan träffade jag en ung kille på Söder.

Han var ett persiskt fullblod. Pigmentet var starkt doserat. Näsan var stor och krökte sig som en regnbåge. På kroppen hade han så mycket hår att det var svårt att avgöra om hans mamma fött honom, eller stickat honom.

Vi pratade om Sverige. Om diskriminering och hur man undviker den.

Killen ville bli accepterad, till vilket pris som helst. En assimilationsprofet.

Och han hade ett knep för att lyckas med det. Minns ännu det finurliga leende när han böjde sig fram och viskade att han bytt namn.

– Svenskar tycker om att prata med folk med svenska namn, de känner sig trygga då, sa han nästan profetiskt, som om namnbytet vore den alkemiska formeln för att förvandlas till svensk. Åh fan. Vad heter du nu då?

– Ronny. Ronny Flash.

Det låter som en avdankad superhjälte från Piteå.

Men det här var Ronnys avbetalning på en skuld som han aldrig kan bli av med.

Hur mycket han än betalar. Hur mycket han än sparar och förödmjukar sig. Hur mycket han än ger upp av sig själv och sin identitet.

Invandrarnas tacksamhetsskuld till Sverige. En skuld som genomsyrar relationer, myndigheter och hela integrationsdebatten.

Mellan “vi” och “dem” medlar en skuld med ockerränta.

Det finns många sätt att betala den på. Genom överanpassning, genom resignation, genom tystnad, genom att inte klaga, genom att vara skötsamma och lydiga. Då är man en bra invandrare. Det är allt man kan sträva efter.

För även om skulden tillåter många betalningsmedel, så ingår inga amorteringar. Det är bara ränta man betalar. Och skulle man välja att få barn, tar nästa generation över skulden.

Det är oklart vem som skapar skulden, om det är svenskarna eller invandrarna. Förmodligen båda två. Men vad som är klart är att vilken svensk som helst kan agera som indrivare. En arbetsgivare. En granne. En klasskompis.

“Om du inte är nöjd, åk hem.“

“Vad klagar du på, hade du det bättre i ditt hemland?”

“De är ok, så länge de sköter sig.”

Och de flesta invandrarna sköter sig. Och som de sköter sig! De är beredda till vad som helst för att inte hamna efter i betalningen. Det är Ronny, den färgblinda kameleonten, ett bevis för.

För några år sen visade ”Uppdrag granskning” ett reportage från Malmö, där några invandrarfamiljer levde under vedervärdiga förhållanden. Kommer ni ihåg det? Trångboddheten, de fuktskadade väggarna, kackerlackorna som kröp överallt i lägenheterna. Det blev diskussioner. Kraftiga reaktioner. Fördömande.

De som reagerade var framförallt svenskar. Vi vet alla, att en svensk familj skulle aldrig, ALDRIG, behövt leva under sådana omständigheter.

Men när röken från debatten lagt sig hade ingenting förändrats.

De drabbade själva, verkade mest resignerade. Kackerlackorna var bara en avbetalning.

Under år hade de accepterat spelreglerna, den finstilta texten i den ovärdiga skulden.

Den som säger att “vi” och “de” inte bara är olika, utan saknar samma värde.

Invandrare kan aldrig bli ”riktiga svenkar” - oavsett betalning

Ett permanent uppehållstillstånd motsvarar ett förstahandskontrakt på en hyresrätt. Men de kan aldrig bli delägare av Sverige. De blir inte riktiga svenskar.

De kan bli accepterade, ja, omtyckta till och med.

Men bara så länge de håller sig till hyresrättsföreningens stränga förhållningsregler – de diffusa så kallade “svenska värderingar“. Om de nu skulle vilja flytta in med sin egna identitet, om de nu skulle vilja riva en vägg, möblera om, renovera lägenheten, då blir det ett jävla liv.

För att göra det måste man ha en bostadsrätt. Och såna är omöjliga att köpa, för den som redan måste betala av en astronomisk tacksamhetsskuld.

Saludos

Martin Ezpeleta

Följ ämnen i artikeln