Ingen vinner på att du dumförklarar mig

Slutreplik från Maria Wiman om läraryrket

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-08-12

Vi lärare måste få vara stolta över det arbete vi gör varje dag och samtidigt verka för förbättringar. I en värld där allt tvingas vara svart eller vitt blir det mörka väldigt mörkt. Det skrämmer mig, skriver debattören.

SLUTREPLIK. Alexander Skyttes replik på min debattartikel är ett intressant symptom på vårt samtida debattklimat. Han inleder med att beskriva lärarkåren som uppdelad i två läger. I ena skyttegraven är det frejdigt jubel och muntra tillrop, i den andra råder mörker och allvar. Jag förstår ganska snabbt att han utan pardon placerat mig i de muntras bunker.

Detta dumförklarar mig dessvärre. Mer eller mindre medvetet framställs jag som en trallande dåre som okritiskt älskar mitt jobb, förbehållslöst och naivt.

Denna polarisering vinner ingen på. Om Skytte hade läst min artikel noga hade han nämligen noterat att jag ingenstans förespråkar nedskärningar och budgetåtstramningar. Självklart inte!

Jag är bedrövad över hur det sparas på skolan, jag stångar mig stundtals blodig mot ett system som är trasigt.

Men det är inte det min debattartikel handlar om denna gång.

Jag skrev en text om oss lärare och om svensk skolas viktiga demokratiuppdrag för att hylla det jobb vi gör varje dag, en text som för en gångs skull la tyngd på alla förtjänster. Jag tänkte att det är viktigt att denna bild också belyses, främst för att en lärarkår som alltid skärskådas under lupp ibland behöver en vänskaplig dunk i ryggen.

Vi lärare är fantastiska och svensk utbildning har en stark värdegrund som jag känner stolthet inför.

Jag trivs inte i den skyttegrav jag ofrivilligt har puttats ner i. Skytte tillskriver mig åsikter jag inte har. Jag anser inte att svensk skola är problemfri. Jag kommer också att delta i lärarmarschen.

Så vad är det Skytte vänder sig emot egentligen? Ingenstans kritiserar han ju vad jag skriver i sak. Det som gnager tycks vara att jag valde att belysa det som trots allt fungerar. Detta placerade mig i de gladas fack och då är jag tydligen automatiskt emot kampen för en bättre skola.

Världen blir dock väldigt konstig när den berövas all färg och alla nyanser. Jag vill inte förses med munkavle och jag vill inte tillskrivas åsikter jag inte har.

Vi lärare måste få vara stolta över det arbete vi gör varje dag och samtidigt verka för förbättringar. I en värld där allt tvingas vara svart eller vitt blir det mörka väldigt mörkt. Det skrämmer mig.

Maria Wiman, vinnare av Svenska handelskammarens pris Sveriges bästa lärare 2019


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Artikeln är en slutreplik. Läs hela debatten här