Avskaffa juridiskt kön så är problemet löst
Torbjörn Tännsjö: Det är den enda rimliga slutsatsen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2024-04-13
DEBATT. Identitetspolitiken tränger undan viktiga politiska frågor. Just nu handlar det om val av juridiskt kön. Hur ska sådana val regleras, vem ska bestämma, vid vilken ålder ska det kunna ske? Om frågorna formuleras så är de svåra att besvara och elakartade motsättningar tvingas upp i dagen.
Vi får en förgiftad diskussion om något som borde ses som ett skenproblem. Den gordiska knuten kan lätt upplösas genom ett alexanderhugg om staten drar den enda rimliga slutsatsen av de problem man ställts inför: sluta att offentligt registrera kön.
Traditionellt har frågan om kön upplevts som enkel. Det finns två kön, kvinna och man, punkt slut. De flesta människor är nog nöjda med denna grova klassifikation. Det är emellertid känt att en icke obetydlig del av befolkningen känner sig obekväm med den. Det har en enkel förklaring.
Tittar vi närmre på den inser vi att den är förenklad.
Vad är kön? En fråga om kromosomer, XX (kvinna), XY (man)? I de flesta fall, ja. I undantagsfall: nej. I verkligheten uppträder fler kromosomuppsättningar med oklar innebörd för frågan om man eller kvinna.
Det handlar om få fall, men viktiga för dem som berörs. De vanligaste varianterna är Monosomi X (Turners syndrom) – 1 av 2 000 nyfödda ”flickor” – och XXY (Klinefelter) – 1 av 700 ”män”.
Är kön kanske i stället en fråga om yttre könsorgan? I de flesta fall, ja. Bröst och slida (kvinna), testiklar och penis (man). I verkligheten uppträder fall där yttre könsorgan och kromosomuppsättning brister i överensstämmelse, ja även yttre och inre könsorgan kan förete en motstridig bild.
Få fall, men viktiga för dem som berörs.
Är kön kanske till sist snarare en fråga om upplevd identitet? För de flesta sammanfaller kromosomuppsättning, inre och yttre könsorgan med upplevt kön. Men inte för alla.
Problemet är inte bara att vissa individer som rent biologiskt skulle kunna ses som kvinnor upplever sig själva som män, och omvänt (könsdysfori), det finns också åtskilliga som invänder mot själva dikotomin, kvinna eller man.
De är varken kvinnor eller män, hävdar de. De utgör något tredje, om de alls tvingas tänka i termer av kön. De vill i så fall tala om sig själva som ”icke-binära”.
Hur ska samhället förhålla sig till den uppkomna situationen, där medvetandet om komplexiteten hos detta med kön blivit var mans, kvinnas och icke-binärs kunskap?
Det finns en självklar lösning: staten bör sluta lägga sig i frågan om medborgarnas kön.
Om staten slutar registrera juridiskt kön innebär det inte slutet för identitetspolitiken. Vissa konservativa feminister, som ser sig själva som ”riktiga” kvinnor, med bröst, äggstockar, livmoder och slida och en säker kvinnlig identitet, kommer fortsatt att provoceras av transkvinnor, som anser att de också är kvinnor även om de saknar en del av nyss uppräknade kännetecken.
En fördel är emellertid att deras strider kan föras utan inblandning av riksdag eller lagstiftning. Det står dem fritt att forma egna individuellt utformade samfund. Klubben för riktiga kvinnor – med Kajsa Ekis Ekman i spetsen – behöver inte acceptera transkvinnor uppbackade av RFSL som medlemmar. Eller omvänt. Staten behöver inte lägga sig i den saken.
Opraktiskt? Nej, enkelt. I de situationer då olika systematiska skillnader mellan individer spelar roll går det att handskas med saken utan något officiellt nationellt könsregister.
Hur ska man handskas med kön inom sjukvården? Man går på det som i situationen är relevant. Har individen en livmoder, äggstockar, en prostata … när sådana frågor är besvarade är det möjligt att ställa diagnos och finna på utvägar.
Hur gör man med offentliga toaletter och omklädningsrum? Urinalen är redan på utgående. Lösningen är att man individualiserar. Det får man ändå goda skäl att göra om juridiskt kön är något människor fritt väljer. Den som vill byta om eller förrätta sitt tarv i avskildhet bör tillåtas göra det.
Hur förfar man inom idrotten? Där är krisen redan akut. Där handskas man redan (fumligt) med de olika gränsfall och otydligheter jag skrev om inledningsvis. Det blir inte enklare om människor fritt ska kunna välja juridiskt kön.
Kan en man genom ett enkelt beslut bli kvinna innebär det knappast att hon kommer att tillåtas tävla mot andra kvinnor inom särskild kvinnoidrott. Skulle Zlatan registrera sig som kvinna med sikte på att avrunda sin karriär inom damfotbollen skulle han/hon knappast få tillträde till vare sig allsvenskan eller landslaget. Men på vilka grunder skulle ledningen säga nej?
Här står idrottsrörelsen inför svåra problem som man hittills misslyckats med att hantera tillfredsställande. Nu vill man behålla särskilda klasser för kvinnor, men man tvingas i så fall beordra individer med höga halter av testosteron att ”dopa ned sig”, helt i strid med idrottens officiella syn på dopning.
Också inom idrotten behövs på sikt ett alexanderhugg: nya klassindelningar som baserar sig på verklig fysisk potentiell prestationsförmåga (muskelmassa, könshormoner med mera), där lika får tävla mot lika, utan avseende på kön (hur detta med kön än uppfattas).
Innebär ett samhälle utan registrering av medborgarnas kön att det inte går att utreda om könsdiskriminering förekommer? Nej, sådant kan fortsatt utredas, efter att de som blir föremål för utredning själva får ange sitt upplevda kön. När register upprättas kan människor själva få ange hur det uppfattar sin könstillhörighet.
Låt mig avsluta med ett enkelt råd till Sveriges riksdag: avslå lagförslaget om utredning av byte av juridiskt kön. Tillsätt i stället en utredning om avskaffande av juridiskt kön.
Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.