Att ha ”working poor” är skamligt, Löfven

Debattören: Högerns ”enkla jobb” betyder snarast att ha tre olika låglöne-jobb – på heltid

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2017-12-21

Att vi har fått arbetande fattiga, en grupp som trots att de arbetar inte har råd att försörja sig, är en skam för Sverige, skriver Vänsterpartiets Ali Esbati.

DEBATT. Medan många av oss ser fram emot lata, lediga dagar i jul – när vi har tid att åka pulka med barnen, läsa, gå på bio – är det andra som kastar sig ur sängen för att gå och jobba på julafton, nyårsafton och alla lovdagar däremellan. Kanske bara någon timme här, någon timme där, med långa resor mellan påhuggen. Utan att kunna räkna med vare sig någon inbjudan till julbord eller avtalade ob-tillägg.

I USA har begreppet ”working poor”, arbetande fattiga, funnits länge. Det är allt från privata nannys och McDonalds-arbetare, till trädgårdsmästare, poolskötare och kassabiträden. De jobbar, jobbar och jobbar, helger, kvällar, nätter, nästan jämt. De sliter och betalar ett pris – för att jobba. Men de får ändå inte tillräckligt med inkomst för att klara en rimlig levnadsstandard. De flesta är kvinnor, många är invandrare.

Sverige är inte USA, men arbetande fattiga är en grupp som blivit synlig på den svenska arbetsmarknaden. I en aktuell jämlikhetsrapport som Göteborgs stad gjort beskrivs situationen så här: ”Arbetande fattiga är en kategori som inte fanns med i rapporten från 2014. Det handlar alltså om människor som är förvärvsarbetande men ändå har en inkomst som ligger 60 procent under den disponibla medianinkomsten. De tjänar inte tillräckligt för att kunna försörja sig.”

Att arbeta heltid kan vara tröttande, men att försöka få ihop till en heltid genom att ha tre olika låglöne-jobb kräver styrka, uppfinningsrikedom, perfekt hälsa och att inte ge upp även när en influensa betyder att julklappsplanerna måste göras om.

Dessutom ska man numera stå ut med att se Jan Björklund stå i tv och säga saker som ”Det är bättre med en låg lön än ingen lön – det är ett steg på vägen men problemet är gigantiskt”, vilket han gjorde häromkvällen i en debatt om varför nyanlända borde vara glada för att få arbeta överhuvudtaget, och att staten därför borde ingripa för att de ska ha ännu lägre lön.

I högerns retorik heter det att Sverige behöver fler ”enkla jobb” – alltså fler tunga jobb som det är svårt att leva på. I verkligheten finns det inget som tyder på att länder som har en stor andel sådana jobb lyckas bättre med arbetslöshet och sysselsättning. Tvärtom! Men fakta och statistik biter inte på högern, när avståndet mellan de välbärgades bekvämlighet och de arbetande fattigas ängslan är själva målet.

Att vi överhuvudtaget har fått arbetande fattiga ser vi i Vänsterpartiet som en skam för Sverige. Är det inte en känsla som Stefan Löfven också har? Sverige har börjat följa den globala trenden med fler otrygga anställningar, fler bemanningsföretag och en ”grå” sektor där utsatta människor kan utnyttjas för fullt.
Reinfeldt-regeringens frontalangrepp mot a-kassan och införandet av stupstocken i sjukförsäkringen bidrog till den utvecklingen. Men också under en S-ledd regering finns stora problem kvar, när fler nekas sjukpenning, de otrygga anställningsformerna inte utmanas och RUT och ränteavdrag snarare omfördelar mest till dem som har det riktigt gott ställt.

Om Sverige ska hålla ihop och kunna vara ett av världens bästa länder att leva i, måste vi arbeta för både fler jobb och bättre jobb. Villkoren på arbetsmarknaden påverkar människors liv och frihet i grunden. Arbetarrörelsens själva existensberättigande hotas i ett samhälle med arbetande fattiga.

Här behöver Stefan Löfven välja väg. Ett samarbete högerut med lönesänkarna Jan Björklund och Annie Lööf skulle snabbt och hårt slå mot dem som redan i dag är mest utsatta på svensk arbetsmarknad.

Vi i Vänsterpartiet vill göra det som borde vara självklart i ett anständigt samhälle: stärka arbetsrätten, sy ihop revorna i socialförsäkringssystemen och satsa på välfärden, som fördelas efter behov. Ekonomiska resurser finns det gott om i vårt land. Det är ojämlikheten som vi inte har råd med.


Ali Esbati