Tillsammans klarar vi av flyktingkrisen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-09-04

Gustav Fridolin: Sverige har klarat av det förut och vi gör det igen

På tyska fotbollsläktare, hos brittiska demonstrater, av frivilliga som hjälper människorna som stängts in på Budapests centralstation bärs ett budskap fram: Refugees welcome. I ett Europa där några bygger stängsel, påminner andra om det löfte vi gav efter andra världskriget: ”Envar har rätt att i annat land söka och åtnjuta asyl från förföljelse.” Nu prövas vad det löftet egentligen var värt. När nu det svenska civilsamhället kallar till manifestation för asylrätten är det lätt att tänka: Sverige vaknar.

Det var också Jimmie Åkesson ord, efter att spelat klart en Ultima Thule-låt, i sitt sommartal: ”Svensken reser sig”. Han beskrev Sverige som ett ”fullständigt raserat” land av ”kaos, våld, splittring”. Och meddelade att Sverigedemokraterna ”vägrar integreras i ’deras’ splittrade, segregerade kaossamhälle”.

Men det är inte så det funkar. Det finns inget ”deras” samhälle. Inte ett Sverige som är vårt, och ett som är SD:s. Vi är samma land.

Och vi har att göra: växande klyftor, fallande skolresultat, stigande ungdomsarbetslöshet. Politik har utförsäkrat sjuka föräldrar, arbetslösa har stängts in i Fas 3. Det är klart att sådant påverkar ett land. Åkesson är inte den enda som engagerat sig politiskt för att det finns saker som helt enkelt inte duger, människor som behandlas på ett sätt ingen ska behöva acceptera i Sverige.

Skillnaden är bara att medan vi andra steg för steg, mödosamt försöker göra något åt det så är SD fullt upptagna med att skylla alla problem på dem som minst av allt kan ha orsakat dem: flyktingar som flyr för sitt liv från IS terror.

”Svensken”, som Åkesson säger, är klokare än så. Vi har byggt vårt land på fri folkbildning och kultur – verksamheter som SD för övrigt vill skära ner och begränsa. Vi sväljer inte enkla förklaringar, vi förstår komplexa samband och en sak har vi sett tydligare än något annat: bara när vi hjälps åt blir vi starka. När människor vänds mot varandra är vi snart ingenting kvar. Berättelsen från pappan som försökte rädda sin familj undan dödsräderna lämnar oss inte. Vi glömmer inte hur vi kände när han sa att han höll sina barn i handen över Syriens gräns, att han tappade dem till havet när båten sjönk. Tanken att det kunde varit vi för oss samman. Insikten att en förälder bara sätter sitt barn i en sådan båt om den är säkrare än marken man står på är omöjlig att bära ensam.

Vi har sett bilderna från flyktinglägren, vi vet att det som kallas närområdet bara är en förlängning av kriget och misären, att den enda lösningen är att alla – alla – ställer upp.

Förra året växte Sverige med fyra tusendelar för att vi gav flyktingar fristad. Det är mindre än en flykting per 200 invånare. Om alla hjälps åt, alla kommuner tar ansvar, är det klart att vi klarar det. Om hela EU tog samma ansvar som Sverige skulle vi inte behöva se brinnande flyktingläger runt Syrien. När bara några tar ansvar blir jobbet stort men hjälps vi åt klarar vi det. Den verkliga utmaningen är inte flyktingarna utan att få stopp på IS, att ingen ska behöva fly.

Vi behöver inte väckas. Vi har aldrig sovit. Varje dag ställer svenskar upp för människorna som kommit. Läraren som jobbar för att ge barnet vars liv varit krig och flykt en ny start, fotbollsklubben som gläds åt nya spelare i laget, församlingen som läser svenska på asylboendet. Vi är Sverige. Vi köper inte att någon som beskriver oss som något annat ensam talar för vår tid. Den dans runt SD som dominerat svensk politik är slut. Vi har viktigare saker att ägna oss åt: skolan, jobben, att ge människor som kommit en väg att göra vårt land också till sitt.

Det är inte alltid lätt. Men när vi vet att alternativet är att de som kunde varit våra barn spolas i land på en strand någonstans – då gör vi det som krävs. Vi ska få hela EU att ta ansvar, vi ska trygga asylrätten, vi ska öppna vägar till arbete och utbildning. Vi har gjort det förr, när diktaturerna tog Latinamerika, när Balkan brann och kriget sist härjade vår världsdel. Vi kan göra det igen. Refugees welcome.

Gustav Fridolin

Språkrör (MP)