Barn ska inte tvingas välja en av föräldrarna
Debattören: De unga har blivit ett verktyg som missbrukas vid separationer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-01-04 | Publicerad 2019-01-02
DEBATT. Parental Alienation (PA), föräldraalienation på svenska, har under många år varit ett omstritt begrepp.
Begreppet innebär att en förälder, ibland omedvetet, försöker försvåra och omintetgöra ett barns kontakt med den andra föräldern.
Studier visar att barn som varit med om upplevelser av sådant ofta får svåra problem som vuxna. Vid sidan om relationsproblem för dessa barn visar de sig ha missbruks- och självmordsfrekvenser som ligger tio gånger högre än genomsnittsbefolkningen. Men även andra typer av asociala beteenden är en vanlig följd.
Personal Alienation återfinns redan i lagstiftningen i ett antal länder och är på väg in i fler. ”Estrangement and Parental Alienation” ingår i dag i ICD-11, International Classification of Diseases, som ges ut av WHO och är den internationellt mest kända diagnosmanualen.
Huvudargumentet mot föräldraalienation i Sverige har varit att barn inte går att påverka samt att barn (och vuxna för den delen) inte far med osanning när de säger att de inte vill träffa en förälder. Det finns i dag en uppsjö av studier som visar motsatsen.
Därför är det inte bara kontraproduktivt utan närmast kriminellt att hindra ett barns vardagskontakt med en förälder.
Barn mår bäst att bo växelvis hos föräldrarna efter en separation. Det visar till exempel Elvis-studien vid Stockholms Universitet och Karolinska Institutet, ”Barn i växelvis boende – en forskningsöversikt”.
Samma studie visar hur viktigt det är att föräldrarna är överens. För barnet är det stressande att slitas mellan föräldrarna, kanske tvingas bli medlare och, i värsta fall, tvingas välja mellan föräldrarna. Att inte välja är också ett val och att i dessa situationer tala om barns fria vilja är naivt.
År 2006 genomfördes en lagändring i Föräldrabalken som blivit ett effektivt verktyg för en förälder som vill försvåra ett barns vardagskontakt med den andra föräldern.
”Vårdnadsutredningen” , som tillsattes för att utvärdera 2006 års lagändring, konstaterar att lagändringen 2006 ”antagligen varit konfliktdrivande”. Ur ett barnperspektiv är det ungefär det värsta som kunde ha hänt.
Dessutom vet vi i dag att antalet vårdnadstvister snabbt fördubblades efter lagändringen 2006 för att sedan successivt fortsätta att öka.
En förälders möjlighet att stänga ute en annan förälder har prioriterats över barnets behov av båda sina föräldrar. Att vi i Sverige, där vi upprepar mantrat ”barnets bästa ska vara avgörande” har en lagstiftning och praxis som prioriterar en förälders rätt framför barnets behov är cyniskt, hycklande och otidsenligt.
Det har varit enkelt för hela kedjan från socialtjänst till domstol att gömma sig bakom att femåringen eller tioåringen säger att de inte vill träffa den andra föräldern. Då behöver de inte fatta något beslut. Detta läggs i stället på det minderåriga barnet som i och med detta blir en måltavla för svår påverkan och en orimlig lojalitetspress.
Vad är då ”barnets bästa”? Så här säger psykologen Lena Hellblom Sjögren:
- Barnets bästa är att få växa upp i sitt familjenätverk med tillräckligt god omvårdnad, utan att utsättas för fysiska eller psykiska övergrepp, inkluderande kvarhållande, bortföring, smutskastning av den andra föräldern, och få kärlek och bekräftelse i vardaglig kontakt med båda sina föräldrar eller de som finns för barnet som föräldrar under barnets uppväxt.
- Barnets bästa är att fritt få uttala sin egen mening om sin livssituation, utan att någonsin ställas inför att välja mellan sin mamma och sin pappa (eller mellan sin biologiska familj och främmande vuxna). Ett beslut om var barnet ska bo, vem av föräldrarna (vem i barnets familjenätverk eller en främmande) som ska få bestämma om barnet, och om hur barnet ska ha kontakt med sina föräldrar är de vuxnas ansvar, inte barnets.
Ett barns, eller en förälders, skyddsbehov används ofta som ett argument för att avskilja ett barns kontakt med en förälder. Eller bägge för den delen.
Självklart ska inte barn lämnas ut till våldsamma föräldrar som begår övergrepp. Men det är inte förenligt med en rättsstat att klippa av föräldraband för den ena föräldern påstår något sådant. Även här måste det vara bortom rimligt tvivel. Om så inte är fallet väger barnets behov av kontakt med föräldrarna tyngre.
Här ligger kanske en av orsakerna till att föräldraalienation inte uppmärksammats i Sverige. Den svenska samhällsdebatten har i hög grad varit fokuserad på fysiskt våld och fysisk misshandel.
Unicef har nyligen uppmärksammat psykisk misshandel av barn på sin blogg, där man likställer psykiskt våld med fysiskt våld.
Föräldraalienation är en allvarlig form av psykisk misshandel. Det är skamligt att Sverige tillåter detta och ignorerar barnets behov av sina föräldrar.
Barn och ungdomar mår allt sämre. PA, främmandegörande, är en allvarlig form av barnmisshandel. Nu krävs att socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna lägger prestigen och föråldrade låsningar åt sidan och tar itu med ett stort problem som påverkar många barns psykiska hälsa och välbefinnande.
Vi talar om tiotusentals barn som råkar in i detta varje år.
Matts Hertsberg, ordförande Föreningen Pappa Barn
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.