Det måste bli lättare att lämna gängen

Debattörerna: Så kan vi bryta den kriminella livsstilen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-09-06

Man kan vara trött på en kriminell livsstil, men ändå ha svårt att överge den. Därför skulle avhopparverksamheten i Sverige behöva vara mer flexibel än i dag, skriver Gunnar Bergström och Jenny Priebe.

DEBATT. Efter denna sommar med flera dödsfall och sprängdåd har både allmänhet och politiker reagerat starkt, särskilt efter att en kvinna skjutits när hon bar sitt lilla barn i famnen.

Det är förståeligt med starka reaktioner, men de kan ibland leda till ogenomtänkta åtgärder som gör det hela ännu värre.

Vi har under valåret och under sommaren 2019 hört olika politiker övertrumfa varandra i krav på längre straff och allmänt hårdare tag. Detta saknar enligt all forskning större betydelse för att minska kriminaliteten, med undantag för det skärpta straffet för vapenbrott som faktiskt har betydelse.  

Förslagen från politiskt håll har sällan följts upp med några förslag om större sociala insatser i de mest utsatta områdena.

Vad ska man göra här och nu? De som redan fastnat i en kriminell livsstil kalkylerar bara i begränsad utsträckning med straffets längd. Många av dem bär med sig ett tankemönster kallat ”superoptimism” som får dem att på kort sikt bortse från straff och konsekvenser. Därför kommer de politiska förslag som oftast hörs nu att vara ganska verkningslösa och dyrbara.

Man kan vara trött på en kriminell livsstil, men ändå ha svårt att överge den. Därför skulle avhopparverksamheten i Sverige behöva vara flexibel och snabbt kunna möta den som nått en punkt där han vill hoppa av. Så ser det inte alltid ut i dag.

Klienter vi träffat som vill hoppa av möter ofta en uppförsbacke av motgångar och avslag i sin kontakt med myndigheterna. Som exempel kan nämnas alla avslag på ansökan om skyddat boende och stödboende som sker i Stockholms kommun för att personen inte har ett drogmissbruk utan enbart en kriminell livsstil.

Man kan nämna alla avslag på önskan att lämna hemorten och krav på att klara ett behandlingsprogram på hemmaplan, mitt under en pågående hotbild.

Avhopparverksamheten och annan behandling av den kriminella livsstilen behöver ett kvalitetslyft och ett helt annat politiskt stöd än i dag. Kommunerna och polisen jobbar koncentrerat i sitt eget område medans de kriminella allt mer breder ut sig rikstäckande vilket försvårar insatser.

Det behövs en nationell policy och nationella resurser på området, i dag bemöts alla helt olika beroende på var de bor.

Forskningen pekar på att man behöver inrikta behandling och avhopparprogram på sådant som verkligen är viktigt för att lyckas:

Drogmissbruk. Det krävs att den som har utvecklat ett beroende får hjälp med att bli drogfri. Ofta behöver det ske utanför hemorten där trycket och hotbilden är för stark. Missbruksvården behöver också återfå drogfrihet som mål i stället för nuvarande inriktning på att ersätta illegala droger med legala.

Kriminella Vänner. Att lämna sina kriminella vänner är den åtgärd som har störst betydelse för att man ska lyckas lämna kriminaliteten, men också det som är svårast. För många betyder det att överge allt, barndomsvänner och till och med släkt och hela nätverket. Om inte behandlingsprogrammet kan hjälpa till med skyddat boende i en övergångsfas blir ensamheten ofta överväldigande.

Asociala personlighetsdrag. En del av människorna som lever i en kriminell livsstil har utvecklat personlighetsdrag som känslokyla och låg tolerans för motgångar. Detta kan ha varit överlevnadsstrategier, men när individen ska lämna livsstilen blir det ett hinder. Många av de livsstilskriminella lider av tillitsbrist efter att svikits av vuxna eller samhället, men också av kriminella vänner. Att bygga upp tillit och arbeta med sina personliga drag kräver tid, duktiga terapeuter och långsiktighet. De nuvarande kraven på snabba, billiga lösningar motverkar detta. I många sammanhang, är behandlingstiden, om den beviljad alls, för kort och med personal som ofta byts ut.

Kriminella tankemönster. Alla människor som umgås med eller arbetar nära kriminella personer känner snart igen vissa resonemang: "Om jag inte gjorde det skulle någon annan göra det", "jag var tvungen", "huvudsaken är att man inte stjäl av någon fattig”, "det drabbar ingen, jag tar bara vad som är mitt". Eftersom våra handlingar speglar hur vi tänker kan en kriminell person inte bryta med sitt beteendemönster om han inte ändrar sitt sätt att tänka.

I stället för ensidigt tal om längre straff behövs det på längre sikt en satsning på integration och att bryta utanförskap. Inte tillfälliga projekt utan en genomtänkt satsning på det som ofta kallas för utanförskapsområden, men som borde kallas ”övergivna områden”.

Här har fattigdom, skolmisslyckanden, social nedrustning och en medföljande kriminalitet tillåtits växa fram under årtionden. Nu behöver vi betala för dessa försummelser.

Efter en första period av direkta satsningar för att bryta kriminaliteten krävs skolsatsningar, renovering av bostadsområden, familjestöd och resurser till socialtjänsten. Ett genomtänkt förslag, med kostnadsberäkningar, finns i rapporten ”Orten – bortom våldet”. I förslaget skulle till exempel en sådan satsning i Rinkeby kosta ca 1,5 miljarder. Att inte göra den kostar 5–10 miljarder.

Andra åtgärder som krävs här och nu är:

  • Utökning av polisens resurser för att arbeta med grov kriminalitet, snabbare upptäckt och med fler platser inom kriminalvården som nu är överfull.
  • En genomtänkt policy inom kriminalvården för hur dömda i större utsträckning skall erbjudas behandlingsprogram.
  • En nationell policy med riktlinjer för arbetet med kriminella klienter.
  • En nationell samordnare för avhopparverksamhet med starka mandat att handla och med egen budget och då kan hjälpa kommunerna med avhopparplaceringar i andra kommuner än den egna.
  • En förändring i socialtjänstlagen så att kommunerna kan bevilja stöd till kriminalitetsbehandling utan att kunna avslå det med motiveringen att det inte anges i denna lag.
  • En satsning på sociala insatsgrupper i varje större kommun och en utbildning om livsstilen till alla involverade.
  • Omarbetning av narkotikastrafflagen så att fängelse tas bort ur straffskalan för små innehav, men ersätts av vård i stället.
  • En omorientering av missbruksvården så att den återfår drogfrihet som huvudinriktning och ett statligt stöd som möjliggör för kommunerna att bevilja behandling dygnet runt och inte bara öppen vård.
  • Uppstart av några specialiserade HVB-hem för ungdomar som inriktar sig på kriminalitet och som ges de tvångsmöjligheter som finns i Lagen om vård av unga under paragraf 12. Det handlar om möjlighet att hindra rymningar och fortsatt kriminalitet. Dagens SIS-hem har oftast för låg kvalitet för att klara sitt uppdrag.


Gunnar Bergström, metodutvecklare i programmet Kriminalitet som livsstil
Jenny Priebe, gruppledare för social insatsgrupp och stöd till brottsoffer, Södertälje


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.