I Sverige betalar de rikaste minst i skatt
Debattören: De som har mycket borde betala mer – men så är det inte längre
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-04-17
DEBATT. Nordeas ordförande Björn Wahlroos har enligt Skatteverket under åren 2014, 2015 och 2016 betalat 109 miljoner kronor i skatt.
Det låter mycket, tycker nog de flesta, men sett till inkomsterna är det bara 16,5 procent. Under de tre åren har han nämligen tjänat sammanlagt 665 miljoner kronor, varav 21 miljoner är inkomster av tjänst och 644 miljoner av kapital.
Detta kan jämföras med vanliga löntagare som betalar betydligt mer i skatt. Något är helt enkelt grundläggande fel på vårt skattesystem, som i allt väsentligt omfördelar från låg- och medelinkomsttagare till höginkomsttagare och superrika som Wahlroos.
I den politiska debatten får vi däremot ständigt höra att vi har ett progressivt skattesystem. I flera av riksdagspartiernas program talas om att skatt ska tas ut efter bärkraft och de flesta svenskar omfattar principen att de som tjänar mer ska procentuellt betala mer i skatt.
Men av de samlade skatteintäkterna på cirka 2 000 miljarder utgör den progressiva delen, inkomstskatten för dem som tjänar mer än 38 000 kronor i månaden, bara cirka 60 miljarder, alltså bara några procent av de totala skatteintäkterna.
Ändå är det om denna inkomstskatt, med dess marginaleffekter, som en så stor del av skattediskussionen handlar. De med höga inkomster får betala för mycket i skatt tycker flera partier.
Av skatteintäkterna utgör således den skatt som tas ut med viss progressivitet en mycket liten del. En granskning av de samlade skatteintäkterna ger tvärtom bilden av ett skattesystem som är regressivt.
Den största delen av rot- och rut-avdragen går till grupper med höga inkomster, vilket innebär att låginkomsttagare får betala för höginkomsttagares städning och köksrenoveringar. På samma sätt innebär ränteavdragen att låg- och medelinkomsttagare får betala höginkomsttagares boendekostnader.
Även den fastighetsskatt som omvandlats till en kommunal avgift fungerar regressivt, det vill säga ju högre inkomst och ju större villa eller herrgård du äger ju lägre blir den procentuella avgiften i relation till inkomsten. Mest betalar låg- och medelinkomsttagare i normalvillor.
De största skatteintäkterna kommer från mervärdesskatten (cirka 450 miljarder) och kommunalskatten (drygt 700 miljarder). Det är också dessa skatter som är mest betungande för de flesta skattebetalare. De är platta, alltså lika för alla, men effekten är mycket olika för olika individer. I realiteten är det låginkomsttagaren som betalar störst andel av sin inkomst i kommunalskatt och på samma sätt med mervärdesskatten.
Låginkomsttagaren måste använda en mycket större del av sin inkomst än höginkomsttagaren till konsumtion av det mest nödvändiga, som mat och andra dagligvaror.
Sammantaget blir slutsatsen att vårt skattesystem i allt väsentligt har en regressiv profil, ju högre inkomst desto mindre procentuell andel betalas i skatt.
Exemplet med Björn Wahlroos skatteinbetalningar utgör ett talande exempel. I de flesta andra industriländer finns antingen arvs- eller förmögenhetsskatt, ibland kompletterat med en progressiv fastighetsskatt.
I Sverige är alla dessa skatter som haft ett progressivt omfördelande inslag avskaffade. Att klyftorna vuxit är därför i grunden en logisk konsekvens av skattesystemets utformning.
Det är nu hög tid att ta partiprogrammens jämlikhetsretorik på allvar och låta dem som har mycket betala mer. I stället för ett skattesystem som lägger de tyngsta bördorna på låg- och medelinkomsttagare måste progressiviteten i skattesystemet förstärkas.
Det är inte rimligt att en höginkomsttagare som Björn Wahlroos bara betalar 16–17 procent i skatt, en nivå långt under vanliga löntagare.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.