ÅSIKT

Rött ljus för den nya vänsterpopulismen

Debattörerna: Politikerna ägnar sig åt att uppfostra snarare än att representera väljarna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: MARCUS ERICSSON
Kan denna nya vänsterpopulism göra det som de gamla nya partierna misslyckades med? Tyvärr behöver man inte kunna se in i framtiden för att se att svaret måste vara ett nej, skriver debattörerna Markus Allard och Malcom Kyeyune.
DEBATT

DEBATT. I dag finns det ett stort tomrum inom politiken. Samtidigt som socialdemokratin och den gamla vänstern tappar mark. krisar även fler och fler av de traditionella borgerliga partierna. Det är i princip enbart högerpopulismen som går framåt numera, och det är också nästan bara högerpopulisterna som på ett övertygande sätt lyckas påstå att de erbjuder ett nytt alternativ inom politiken.

Detta är inte unikt för Sverige, utan löper som en röd tråd genom hela Europa. Även andra länder tampas med växande politikerförakt, bristande förtroende för det politiska systemet och politiska uppstickare som ställer till kaos för de etablerade partierna. Terrängen håller på att ändras.

Mitt i den här krisen dyker det då och då upp förslag om att lösningen ligger i att lansera nya vänsteralternativ, kanske till och med en sorts populism från vänster. Det paneuropeiska DiEM25 med Yanis Varoufakis i spetsen är ett exempel på den här sortens ”nya” politik, och i Sverige har vänsterprofilerna Åsa Linderborg och Göran Greider skrivit en bok som pläderar för en ny vänsterpopulism.

Vrider vi tillbaka klockan stod hoppet till att de nya partierna i bland annat Grekland och Spanien skulle vända utvecklingen, men i dag talar folk sällan om SYRIZA eller Podemos. Kan denna nya vänsterpopulism göra det som de gamla nya partierna misslyckades med?

Tyvärr behöver man inte kunna se in i framtiden för att se att svaret måste vara ett nej. Frågan är inte om vänstern kan hålla på med populism, utan om den överhuvudtaget vill göra det på riktigt.

Det som orsakade denna kris för våra politiska system är i slutänden att idéer och värderingar som stora delar av befolkningen bar på helt ignorerades, vare sig det gäller sådant som privatiseringar, vinster i välfärden, eller den stora elefanten i rummet: migrationen.

Politiker har sedan årtionden tillbaka inte sett det som sin uppgift att representera väljarna och implementera deras önskemål. Tvärtom verkar politikernas uppgift vara att helt enkelt uppfostra den trångsynta och bakåtsträvande väljarkåren, att civilisera befolkningen och få den att förstå vad de egentligen borde vilja.

Problemet här är att den föreslagna ”vänsterpopulismen” vi kan läsa om i dag faktiskt inte utgör något brott mot denna trend, utan bara en vädjan om att vi måste hitta en ny kår av mer humana, mer egalitära uppfostrare.

Det som gjort högerpopulismen framgångsrik är knappast någon hemlighet. I många frågor har de helt enkelt valt att inte agera som uppfostrare, och de har nästan haft ensamrätt på att inte försöka berätta för väljare vad de ”egentligen” vill ha. När ingen annan vågar göra samma sak är det inte förvånande att de går framåt i land efter land.

Trots sin självbild som outsiders är stora delar av vänstern faktiskt helt överens med ny- och marknadsliberaler i tron att resultatet av att vanliga människor får bestämma – utan tillräckligt stora doser politisk och värderingsmässig ”uppfostring” från ovan – blir en rasistisk, anti-humanistisk katastrof. I takt med att vänstern flyttat ut från folkets hus och in på kultursidorna har denna paternalistiska impuls inte direkt minskat i styrka.

Om det finns en svaghet med högerpopulismen, är det att den inte är tillräckligt populistisk. Den är fortfarande intresserad av att uppfostra sina väljare, och den agerar fortfarande som dörrvakt när det gäller att bestämma vilka frågor som får komma upp på dagordningen och vilka som inte får det, speciellt i ekonomiska frågor.

Men dagens vänster erbjuder knappast ett steg i rätt riktning; de hoppas bara på en annan sorts politiska dörrvakter, och reproducerar precis de problem de klagar på. Ni får gärna prata om vinster i välfärden, säger de, så länge ni inte pratar om saker vi inte tycker man borde prata om. Deras ”populism” är tänkt att gå från toppen och ned, i ett läge där förtroendet för den sortens politik redan är på bristningsgränsen.

Vänsterpopulisterna kommer aldrig att våga ställa frågan ”vad vill ni ha?” i känsliga frågor som migrationsfrågan; man är helt enkelt evigt rädda för att svaret kommer att gå stick i stäv med vad man själva bestämt är korrekt och demokratiskt. Därför lyckas man aldrig heller lyfta politiskt. ”Folkligheten” i dessa försök till en ny sorts politik är i dag, och kommer alltid att vara, blott en tunn demokratisk fernissa över samma gamla kärna: den välvilliga medelklassens paternalism inför dem som de tycker synd om.

Markus Allard, kommunalråd och partiledare för Örebropartiet
Malcom Kyeyune, skribent
Tillsammans driver de podcasten Markus och Malcom.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM