Sverige halkar efter i politisk jämställdhet

Debattörerna: Sverige enda land i Norden som inte haft en kvinnlig statsminister

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-07-19

helskärm

DEBATT Valet av Nyamko Sabuni till ny partiledare för Liberalerna innebär att hälften av Sveriges riksdagspartier nu leds av kvinnor.

Förutom Sabuni upptas den exklusiva skaran även av Annie Lööf (Centerpartiet), Ebba Busch Thor (Kristdemokraterna) samt miljöpartiets språkrör Isabella Lövin (som delar ledarskapet med Per Bolund).

Att så många av riksdagspartierna på en och samma gång leds av kvinnor har bara inträffat en gång tidigare i Sverige (2015–2017).

Att jämställdhetens vindar äntligen tycks ha nått fram till partipolitikens allra främsta poster är väl värt att uppmärksamma. Samtidigt visar en jämförelse med de nordiska grannländerna att det finns besvärande smolk i glädjebägaren.

I de fem nordiska parlamenten finns idag fyrtio partier representerade (borträknat regionala partier med nationell representation samt partier med kollektivt ledarskap). Från grundandet fram till i dag har dessa partier tillsammans haft 403 ordinarie partiledare. Av dessa har endast 56, eller knappt fjorton procent, varit kvinnor.

Högst andel kvinnliga partiledare återfinns historiskt sett i Island och Danmark; lägst i Sverige och Norge (se tabell nedan).

Det är en vanlig uppfattning att mansdominansen bland partiledarna egentligen inte är något större problem. Detta eftersom partiledare i Norden främst företräder värderingar och åsikter snarare än grupper baserade på till exempel kön. En jämnare könsfördelning är dock angelägen eftersom det väsentligt skulle stärka legitimiteten hos såväl de politiska partierna som staten.

Det senare sambandet är uppenbart i och med att de nordiska statsministrarna som regel hämtas ur partiledarkretsen.

Men argumentationen kan även tillämpas generellt eftersom gruppen av före detta partiledare utgör en av flera rekryteringsbaser för höga poster inom staten, till exempel av generaldirektörer, ambassadörer och landshövdingar.

Som framgår av tabellen är sambandet mellan kvinnliga partiledare och en större jämställdhet på statsministerposten inte absolut. Det norska exemplet visar att kvinnor mycket väl kan bli regeringschefer trots en historiskt låg andel kvinnliga partiledare.

Men Norge är i det här sammanhanget ett undantag och frånsett det är mönstret tydligt: Sverige är det enda land i Norden som ännu 2019 inte har haft en kvinnlig statsminister.

Slående är också hur fort utvecklingen går i våra nordiska grannländer. Medan Sverige står stilla och stampar har alla de andra länderna redan fått uppleva minst två regeringar ledda av kvinnor.

I dag är Norge inne på sin sjätte kvinnoledda regering, och i Danmark och Island erfar man just nu sina tredje regeringar med en kvinna vid rodret.

Situationen framstår som ett kapitalt misslyckande för de svenska partierna. Historiskt sett har Sverige annars tillhört en grupp länder som ofta har gått i bräschen för ökad jämställdhet.

Det är ett epitet som haft bäring även på politiken där principen om ”varannan damernas” har fått genomslag på nominering av riksdagsledamöter och utseende av statsråd.

Men när vi kommer fram till politikens allra tyngsta maktpositioner, partiledare och statsministrar, är det uppenbart att partiledningarna lägger en hämsko på utvecklingen.

Givet är, inte minst mot bakgrund av vår långa tradition av minoritetsparlamentarism, att alla partier måste ta ansvar för att Sverige äntligen ska få en kvinna som statsminister. Det stora utbudet av mycket väl meriterade och skickliga kvinnliga politiker bör göra det till en enkel uppgift.

Michael Karlsson, professor i statsvetenskap
Nujin Tasci, master i statsvetenskap

Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.