Ok, skit i ditt eget liv – men förstör inte mitt
Lokföraren: Jag sitter skakig och gråtfärdig på jobbet – i tron att jag tagit ett liv
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-12-04
DEBATT. Har du så lite respekt för ditt eget liv – och för min mentala hälsa för den delen – att du slänger sunda förnuftet åt fanders?
Jag jobbar som lokförare. Mitt jobb består mestadels av att koppla vagnar, köra tåg och äta frukost ur en liten påse som hotellet ställt i ordning. En bra dag så händer inget särskilt, jag kan sitta i min stol och ha koll på signaler, se till att stanna på rätt ställe så Kal å Ada kan ta sig från punkt A till punkt B.
Jag får se årstiderna växla och utsikten från mitt ”kontor” är aldrig densamma.
Jag gillar mitt jobb, nästan jämt.
Sen finns det de dagar då jag önskar att jag inte gått ur sängen. Dagar då jag bara känner mig helt slut. När jag blir sittande helt trasig och funderar på om jag kanske måste sluta med det jobb jag annars trivs med. Det är dagar när människor kliver ut framför mitt tåg.
Jag har, tack och lov, ännu aldrig kört ihjäl en människa. Men det har varit så fruktansvärt nära att jag trott att det hänt. Tillfällen där jag inte visste om jag skulle behöva leva med att ha varit med och tagit ett liv.
På mindre än en månad har jag nu två gånger suttit skakig och gråtfärdig för att jag trott att jag kolliderat med människor. Först var det en hel grupp arbetare, på väg från sitt jobb i Värmlandsbro, som korsade mitt spår.
Jag tutar och bromsar och tänker att de kommer ju förstås att vänta in mig nu när jag vet säkert att de sett mig. Till min fasa så fortsätter de att gå.
Det är på håret, men jag missar tack och lov hela gruppen.
Men då visste jag inte säkert så tåget blir stående, jag är förtvivlad och väntar på räddningstjänsten som måste komma ut och kontrollera så att det inte är någon som är träffad. Det betyder att de ska gå och leta efter likdelar längs spåret.
Låter det äckligt? Föreställ er då hur det är att vara den räddningspersonal som ska göra detta, eller hur det är att vara mig, uppe på loket.
Det här innebär också att trafiken blir stillastående, det går ju som bekant inte att göra omkörning med tåg. Alla tåg mellan Öxnered och Kil, i det här fallet en ansenlig sträcka, stod helt still i ett par timmar. Hade någon faktiskt dött så hade det tagit längre tid, för då måste alla delar plockas upp.
Det är många människor som blir sena och missar anslutningar, godståg som inte kommer fram till hamnar i tid. Enorma summor pengar som ska betalas av någon. Men det ultimata priset betalas av familj och vänner till den person som har så vansinnigt bråttom, som förlorar någon de bryr sig om.
För några dagar sen var det en tonårstjej som genade framför mig för att ta sig igenom ett uppklippt hål i staketet. Det är tydligen alldeles för jobbigt att gå 100 meter extra för att ta sig runt på ett säkert sätt.
Hon försvann framför loket och mitt hjärta stannade. Det enda jag tänkte när jag hängde på tyfonen och nödbromsade var ”Nej... inte en gång till”.
Hon klarade sig, hon kom ut på samma sida som hon först stått och hon hade mage att ställa sig och vänta på att jag ska köra förbi så hon kunde passera bakom mig! Jag skällde ut henne tämligen ordentligt, men det var som att hon bara ryckte på axlarna och sen vände och gick.
Jag har fått nog av mänsklig dumhet. Av den ofantliga lathet som präglar allmänheten idag.
Jag förstår inte hur man kan ha så lite respekt för sitt eget liv och för andra att man beter sig på detta sätt. Det är inte bara ungdomar, det är även fullvuxna män och kvinnor. Till och med pensionärer!
Ok då. Skit i ert eget väl och ve då, men visa mig och mina kollegor åtminstone den respekten att ni inte förstör vårt liv. För det är vad ni gör i längden.
Veronica Andersson, lokförare
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.