Äldre inte mindre värda – säg nej till dödshjälp
Debattörerna: Tidigare skulle sjukdomar elimineras, numera är människan problemet
DEBATT. Nyligen utformades nya riktlinjer för dödshjälp i Nederländerna. 2002 var landet det första i världen med att legalisera dödshjälp, då med kriteriet: ”outhärdligt lidande utan möjligheter till förbättring”, som en grund för att få dödshjälp utfört.
Sedan 2002 har antalet personer som sökt dödshjälp i Nederländerna ökat stadigt, och det har visat sig att långt i från alla fall har uppfyllt kriteriet, men att dödshjälp beviljats ändå.
Exempelvis har dödshjälp i år beviljats för en 29-årig kvinna med psykiska problem och självskadebeteende, samt för en dement kvinna under förra året, som enligt uppgifter ska ha hållits fast när läkaren gav henne den dödande sprutan.
De nya riktlinjerna öppnar nu upp för att dödshjälp ska kunna beviljas även för åkommor så som synproblem, hörselproblem, osteoporos, artros, balansproblem och kognitiv försämring.
Sådant som i dagligt tal benämns som ålderskrämpor. Signalen som ges är inte ens svårtolkad – att åldras ses inte längre som en normal del av livet!
Perspektivet på människa och vård har helt tippat över. Den tidigare synen på sjukdomar och krämpor var att dessa sågs som problem som skulle elimineras, i vart fall försöka lindras.
Nu är det i stället den sjuka människan som ses som själva problemet och som ska elimineras genom dödshjälp. Betyder det att en sjuk människas liv inte längre är värt något?
Den oerhört destruktiva utvecklingen sedan 2002 visar på hur fort människosynen kan falla fritt och ändras till det sämre. Vi hamnar fruktansvärt fel om människovärdet börjar baseras på egenskaper och medicinska tillstånd i stället för att man tillhör människosläktet.
När yttre faktorer blir det som avgör en människas värde, och när rätten till självbestämmande blir närmast absolut, passerar man snabbt en ödesdiger gräns.
Det kusliga dödsmaskineriet skenar på i en okontrollerad takt där det är lätt att bli moraliskt fartblind och avtrubbad. Vi borde få en tillräckligt varnande bild genom att titta i backspegeln och se vad konsekvenserna blivit i de länder där dödshjälp legaliserats.
Genom att människovärdet urholkas och underkänns både vid livets början och vid livets slut, det vill säga vid både abortingrepp och dödshjälp, krymper spannet där en människas liv, enligt detta förkastliga synsätt, är verkligt värdefullt och meningsfullt att leva.
Med en generation av unga som många gånger lider av psykisk ohälsa finns det i förlängningen snart inget skede av livet kvar som är helt fredat från dödskulturens långa fingrar.
Den 29-åriga kvinnan som beviljades dödshjälp för sin psykiska ohälsa drev själv en kampanj i Nederländerna för dödshjälp just för ungdomar och psykiskt sjuka.
Vi behöver vara medvetna om de krafter som lobbar hårt för att även Sverige ska öppna upp dörren för att tillåta aktiv dödshjälp. Ledorden brukar ofta vara individens frihet och rätt till självbestämmande.
Men kan en frihet verkligen vara värd namnet om den inte samtidigt innefattar hopp? Dödshjälp innebär att man som samhälle och vårdgivare släcker den strimma av hopp som i stället borde vara det man strävar efter att erbjuda varje medborgare.
Om vi inte vill ha ett klassamhälle där endast de friska och starka människorna erkänns värde och existensberättigande bör vi göra allt vi kan för att hålla emot dessa påtryckningar om dödshjälp och visa på vilka förödande effekter det med största sannolikhet skulle få även i vårt land.
Monika Severin, sjuksköterska och ordförande
Anne-Berit Ekström, barnneurolog medicine doktor och Advisory Board-medlem
Cecilia K. Björfjell, koordinator och ambassadör
Föreningen Människovärde
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.