Fisken dör ut – och det är skarvens fel

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-06-10 | Publicerad 2016-06-02

Fiskekonsulent: Naturvårdsverket måste agera innan det är för sent för Östersjön

Det finns massor av hitförda djur i Sverige – men ingen så skadlig som den ”kinesiska” Mellanskarven, skriver debattören.

DEBATT. Något har hänt. Alla vi som varit med ett tag kan vittna om de enorma förändringarna i fisksamhället och ekosystemet i vår skärgård. Ja, inte bara under ytan utan också på kobbar och skär.

Den främsta orsaken är kraftiga rubbningar i ekosystemet med för lite rovfiskar och på tok för mycket djurplanktonätande fiskar som spigg och skarpsill.

Det i sin tur ger för lite djurplankton som är helt avgörande för en hälsosam och frisk skärgård. Bland annat skall dessa plankton vara föda till fiskynglen och motverka algblomning som bidrar till syrebristen. Mycket spigg i en lekvik ger inga eller mycket få fiskyngel av till exempel abborre och gös. Ett gösyngel simmar med öppen mun när gulesäcken är slut och finns det inga plankton svälter ynglet ihjäl på några dagar.

Och utan nyrekrytering av abborre, gös och torsk får vi ännu mer spigg.

Hur har det då blivit så att systemet tippat och hamnat i en ond spiral? Östersjön är extra känslig med sötvattenfiskar och saltvattenfiskar i bräckvatten. Vad har rubbat systemet? Det är inte det kustnära fisket, antal fiskare är nere på rekordlåg nivå och husbehovsfisket har minskat till försumbar påverkan. 

Likadant med sportfisket där endast ovarsamt gäddfiske i lekområden har någon påverkan. Säl har ökat stadigt sedan 70–talet och påverkar torskstammen och härjar i lekområdena för gädda, gös och havsöring. Stockholms län var för några år sedan rovdjurstätast i landet på grund av alla gråsälar.

Men enligt uppgift fanns lika många sälar runt förra sekelskiftet.

Då återstår bara en toppredator som kan vara orsaken till problemet: Vår nya fågel, mellanskarven (pc,c. sinensis). Ekosystemförändringarna har följt skarvkolonierna i hälarna från Kalmarsund och norrut. Abborre och gös åker upp först och är lättast att fånga. Abborre är avgörande för att hålla ner antalet spigg efter kusten och i våra skärgårdar.

Ute i fjärdarna är det mycket lite abborre, numera håller de till efter kanterna eller i båthamnar där skarven inte kommer åt dem lika lätt. Det är 18 ton om dagen i Stockholms län som skarven fiskar upp och då i första hand de fiskar som skall hålla systemet i balans.

De få torskar som finns orkar inte hålla ner bestånden av djurplanktonätande fiskar även om de gör sitt bästa. Vinnarna i det nya systemet är skarv, spigg, simpa, skarpsill, örn och korp. 

Naturvårdsverket har helt enkelt slagit ihop två fåglar i en – eller så har ornitologerna fört dem bakom ljuset.

Vår nya skarv, mellanskarven, häckade för första gången i Stockholms skärgård 1994 på ögruppen Grän, sydost om Nåttarö. Alltså inte att förväxla med vår ursprungsskarv, Storskarv, (pc.c.carbo) som numera bara återfinns i Skandinavien häckande i Nordnorge.

Den uppträder på ett helt annat sätt. Storskarven är en klipphäckande utskärsfågel och inte alls lika skadlig som vår nya, invasiva skarv, hitförd till Holland från Kina på 1600-talet.

Naturvårdsverket har helt enkelt valt att skydda fel fågel. Det finns massor av hitförda djur i Sverige – men ingen så skadlig som den ”kinesiska” Mellanskarven. Och då har vi ändå koreansk mårdhund, amerikansk mink, kanadagås och spansk skogssnigel.

Nu ska det sägas att det görs en hel del insatser för Östersjön som är bra men händer inget med grundproblemet skarven blir effekten inte den önskvärda.

Jag kan bara uppmana er andra att ta kontakt med Naturvårdsverket och be dem vakna innan det är försent att vända skutan på rätt köl igen.

Gunnar Berglund

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln