Polisen är medaktör till våldet i våra förorter
Debattörerna: Höga polischefer har ignorerat personalens varningar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-06-22
DEBATT. Polisens lista över utsatta områden debatteras. Ett argument från ledningen är att man vill visa ”en ärlig bild om var problemen finns och hur de ser ut”. En sådan inställning lyser ofta med sin frånvaro i andra sammanhang.
Information från Polismyndigheten betraktas ofta som saklig information, när den egentligen borde betraktas som en partsinlaga. Det gäller också redovisningen av listan med särskilt utsatta områden.
I ett treårigt forskningsprojekt som finansieras av FORTE studerar vi parallella maktstrukturer i socioekonomiskt utsatta områden och det går i flera avseenden att ifrågasätta Polismyndighetens redovisade lista. Både karaktären på och omfattningen av problemen skiljer sig mycket åt mellan och inom platser som polisen klassat som problemområden.
Det är svårt att se nyttan med en lista som klumpar ihop områden som i grunden är så olika. Det är väldigt långt från centrala principer i ett problemorienterat förhållningssätt som i olika sammanhang betonats vara viktigt för att komma tillrätta med skilda former av brottsproblem.
Vid oroligheter hänvisar Polismyndigheten ofta till att ett område klassats som särskilt prioriterat eller kan komma att göra det. Själva listan hamnar då i fokus, inte vad polisen gör åt problemen. Vikten av rätt arbetsmetodik och att erfaren personal tjänstgör i dessa områden kommer i skymundan.
En logisk följd av att det finns särskilt prioriterade områden är också att polisen har geografiska områdena som är särskilt nedprioriterade. Vilka dessa är har inte polisen specificerat. När strävan är att skapa en tilltalande bild av sin verksamhet passar inte en sådan redovisning in och polisledningens påståenden om en positiv tendens vad gäller utvecklingen i de utsatta områdena bör man inta en kritisk hållning till.
När polisen pekar på att andra aktörer har en viktig roll för att skapa en positiv utveckling i utsatta områden, borde inte polisen då lyssna på de som är bekymrade över de nackdelar polisens lista uppfattas få för vissa områden, särskilt med tanke på att underlaget till listan kan ifrågasättas?
Polisen har emellertid svårt att se sig själv som en medaktör till att en viss problematik uppstår. Flera nuvarande höga polischefer ignorerade under många år polispersonals varningar om den pågående utvecklingen i socioekonomiskt utsatta områden samt nedmonteringen av polisens arbete mot narkotikabrott.
Det visade sig senare att utvecklingen blev ungefär som vissa poliser hade varnat för. Senare varningar inom andra områden har hanterats på liknande sätt, till exempel effekter av arbetsgivarens behandling av sin personal. Polisen har nu ett regeringsuppdrag att bli en attraktivare arbetsgivare. Enligt fackliga företrädare har dock ansvaret till stora delar flyttats från arbetsgivaren till personalen och om man är inne på temat att blunda för fakta har inte någon medarbetar-undersökning (NMI) genomförts sedan bildandet av Polismyndigheten.
Polismyndigheten har på ett framgångsrikt sätt lyckats förmedla budskapet att man behöver mer resurser. Samtidigt har den roll höga befattningshavare haft i att många problem uppstått hamnat i skymundan. I en forskningsstudie som strax publiceras framgår att polisledningen fortsätter på den inslagna vägen och struntar i varningar från personal längst ut i linjen.
Hur länge ska detta tillåtas fortgå?
Stefan Holgersson, professor
Johannes Knutsson, professor emeritus
Ossian Grahn, forskningsassistent
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.