Rasism är det osvenskaste som finns
De tror sig vara svenskhetens vakthundar.
De svenska värderingarnas naturliga uttolkare, som om dessa fanns skrivna i stjärnorna. Eviga och oföränderliga
Värderingar som nu är hotade. Utifrån.
Toleransen. Öppenheten. Jämlikheten. Mänskliga rättigheterna. Demokratin.
De är snart ett minne blott, om vi inte gör något.
Så tänker hundarna. Och morrar. Och visar tänderna.
Jag vet inte riktigt hur många de är, de här som vägrar kallas rasister.
Som inte alls känner sig främlingsfientliga.
De är patrioter. Nationalister. De älskar ju bara Sverige.
Jag älskar också Sverige. Trots vad många av er tror. Jag älskar svenskens integritet, bland annat. Den lilla människans stora stolthet.
Den som inte tror sig mer värd mindre än någon annan.
Svensken som inte niar, eller faller på knä inför titlar och kungligheter.
Medveten om sin värdighet, kom aldrig och säg åt en svensk vad han eller hon måste tro eller tänka. Då jävlar.
Svenskar hatar att bli tillsagda vad de måste göra.
De är allergiska mot översittare, rabiata motståndare till förmynderiet.
Våga inte tvinga på mig dina åsikter! Vem fan är du att säga åt mig vad jag ska ha på mig!
Jag älskar det med svenskar. Deras instinktiva motstånd mot varje tillstymmelse av auktoritarism.
Att säga åt någon vad de bör tänka, hur de ska klä sig, bete sig och tro på – det om något är väl otroligt osvenskt?
Ändå är det precis vad de här morrande vakthundarna gör.
De som säger sig försvara de svenska värderingarna från intoleransens och fanatismens hot.
De kallar sig demokrater. Men sanningen är att de här osvenska svenskarna är för demokratin, vad Ceausescu var för socialismen.
Med sina tassar gräver de dess grav.
För de skällande vakthundarna är beredda att göra allt för att försvara de svenska värderingarna. Allt. Även bryta mot det de själva säger sig försvara.
Enligt deras märkliga logik måste invandrarna lära sig den svenska toleransen, samtidigt som de vill förbjuda kvinnors att använda burka.
De ser inte heller någon motsättning mellan att kritisera muslimernas demokratiska traditioner, samtidigt som de själva vill förbjuda invandrare att rösta i kommun- och landstingsval.
De tuggar fradga när Lars Wilks yttrandefrihet hotas, men slickar sig om munnen när det handlar om att förbjuda minareter.
Och de kan tala sig varmt om den svenska respekten för mänskliga rättigheter, samtidigt som de själva systematiskt bryter mot den viktigaste av dem alla:
Alla människors lika värde.
Ni kan höra dem gny i debatten, med en offermentalitet av historiska proportioner.
– Vi vill ju bara begränsa invandringen så att vi ska kunna integrera de flyktingar som redan finns här.
Det är inte sant. De ljuger. De vill inte bara begränsa flyktingmottagningen.
De vill kontrollera, hjärntvätta och begränsa invandrares inflytande och rättigheter. Invandrarna (läs muslimerna) måste tygla sitt kulturarv, avsäga sig sin identitet och sina seder, allt för att komma in i svenskhetens trånga uniform – skräddarsydd efter sverigedemokraternas egna fördomar och okunskap.
Det är inte att försvara de svenska värderingarna.
Det är att vara intolerant, odemokratisk och främlingsfientlig – väldigt osvenskt.
Och inte det Sverige jag älskar.
Det är det som är så sorgligt med svenskhetens vakthundar. De är så rädda och vilsna, att de inte märker att det ben de biter på är sin egen husses.