Jag gråter för min son – han orkar inte mer

Pappan: Min 12-åring skulle få hjälp av skolan och vården, men det var bara tomma ord

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2017-09-24

Jag som är hans pappa och den som känner honom bäst av alla har förbrukat alla mina råd. Jag kan inte längre rädda honom, skriver Janne Alm vars 12-årige son har Asperger och adhd.

DEBATT. Min son har Asperger och adhd. Jag trodde det skulle bli bra. Att alla löften från de styrande var mer än tomma ord. Att de insatser som lovats verkligen skulle betyda något. Att man tog problemen på allvar och att vi tillslut skulle bli sedda, vi och alla andra familjer som lever så här.

Jag hoppades på att skolan, kommunen och vården tillsammans skulle arbeta för att vi inte längre ska behöva se vårt barn så fullständigt uppriven och trasig som min älskade son är just nu.

Han sitter på golvet framför mig. Tårarna rinner ner för hans kinder. Han sätter sina händer framför ansiktet och skriker att han inte orkar mer. Att han inte orkar vara utsatt. Att ingen förstår, att ingen lyssnar. Ångesten är total och skriket som kommer från hans själ skär som knivar i mitt hjärta. Jag sitter där framför honom. Försöker vara stark. Jag tröstar, pratar och kramar.

”Det kommer ordna sig”, säger jag till honom. Men i samma sekund som orden lämnar min mun så hör jag mitt eget tvivel.

Han är 12 år nu. Det innebär att jag varenda dig i 12 år har gjort vad jag kunnat för att slippa det jag upplever just nu. Sekunder, dagar och timmar har blivit till år av kamp. En kamp för ett litet barns rätt att få ett så normalt liv som möjligt.

När jag sitter här framför honom inser jag att min kamp varit förgäves. Den livsglada, vetgiriga, underbara pojken har försvunnit. I stället sitter jag framför ett litet barn som har tappat lusten. Ett barn som inte längre är som andra barn.

Nej, han som sitter där är bara resultatet av ett gigantiskt misslyckande och resterna som finns kvar i denna människa ångest, oro och rädsla. Den pojken som sitter där är inte den jag uppfostrat. Han försvann på vägen när ingen såg, lyssnade eller förstod honom.

Jag kan inte klandra honom. När saker och ting inte fungerar och varje dag slutar i något sorts misslyckande förstår jag att han ger upp. Det hade jag antagligen själv också gjort.

Jag är inte ens särskilt förvånad. Det här har pågått i så många år. Trots att vi gång på gång talat om för skolan hur de ska bemöta honom. Att han behöver extra stöd och hjälp. Att vi är oroliga för hans framtid. Trots att vi varit på otaliga instanser där vi pratat om vilket bemötande han behöver få, vilka saker han behöver hjälp med att lära sig och vilka nycklar som finns för att få detta att fungera. Men de har ju inte lyssnat på oss heller.

Så denna höstdag passerade vi gränsen. En gräns som jag och vår sons mamma diskuterat så många gånger och som vi varit så rädda för att gå över. Gränsen när han blir totalt förstörd. Så nu är vi där.

En 12-åring som vägrar gå till skolan och som behöver professionell hjälp av psykologer, vårdpersonal eller medicin för att komma ur det här. För jag kan inte mer. Jag som är hans pappa och den som känner honom bäst av alla har förbrukat alla mina råd. Jag kan inte längre rädda honom.

Men är det den vägen vi ska behöva gå? Att vi i dagens Sverige måste behandla barn med antidepressiva medel för att de redan i tidig ålder tappat hoppet och för att de känner sig svikna av det samhälle de trots allt är en del av.

Jag har alltid varit stark, aldrig rädd för att ta en strid för honom. Hur trött och uppgiven jag än har varit så har jag hela tiden stått upp för rättvisan.

Men nu när allt lugnat sig för dagen och han har somnat så inser jag hur uppgiven jag känner mig. I dag kan jag inte längre vara stark utan tårarna kommer. Tårar för alla dessa möten jag varit på. Tårar som får det att rinna över när jag inser hur hopplös min kamp är. Jag har slagits mot ett samhälle som jag aldrig någonsin kommer vinna över. Det gör så fruktansvärt ont att se den man älskar mest av allt lida. Det gör så ont att när inte heller jag orkar stå emot längre.

Men jag måste hitta ny kraft för annars accepterar jag att alla människor inte har samma värde. Jag vet att det som händer varken är mitt eller hans fel. Jag kommer med hjälp av mina nära och kära fortsätta slåss för att få tillbaka min son som den oförstörda fantastiska underbara människa han egentligen är.

För i all jävla ångest som omger honom just nu finns en unik människa och ingen i den här världen har rätten till att hindra honom från att komma fram.
Jag ger aldrig någonsin upp. Aldrig någonsin.


Janne Alm, pappa

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.