Nej, lösningen är inte att rusta upp
Debattören: Det finns ett alternativ till Nato och kraftigt ökade försvarsanslag
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-12-13 | Publicerad 2016-12-12
DEBATT. När nu det som inte kunde hända, ändå hänt och Donald Trump är USA:s president borde den svenska Natovurmen kanske svalna ett par grader?
För Natos verklige överbefälhavare är och förblir USA:s president. Vad har han då uttryckt i sina uttalanden? Ja, det är framförallt två saker man bör ta på allvar, för även om han anses både oberäknelig och knappt tillräknelig så har han vid upprepade tillfällen uttryckt sig i samma termer.
Om kärnvapen har han funderat över vad man ska med dem till om man inte tänker sig att använda dem. Och han ser gärna att länder som Saudiarabien, Sydkorea och Japan skaffar sig dem.
Om Nato har han meddelat att säkerhetsgarantierna bara gäller efter att han prövat om länder gjort rätt för sig. Trump har upprepade gånger krävt att de europeiska länderna inte ska få åka snålskjuts på USA utan att de själva måste betala notan för sitt försvar.
En åsikt som faktiskt delas av den nuvarande administrationen. Michael Carpenter är Obamaregeringens biträdande statssekreterare i Pentagon för Ryssland, Ukraina och Euro-Asien. Tio dagar före presidentvalet talade Carpenter i Lettland och förklarade att Natos nivå på 2 procent inte borde vara ett mål utan ses som en miniminivå, snarare borde försvarskostnaderna gå upp till ”3,4 eller 5 procent av BNP”.
Hur ska Sverige förhålla sig till allt detta? Är vi beredda att fördubbla försvarsbudgeten och skära ner på andra verksamheter för 45 miljarder? Eller rent av 180 miljarder? I en statsbudget på drygt 950 miljarder handlar det alltså om rejäla omprioriteringar.
Här har Natoanhängarna resonerat lite olika. En del menar att med valet av Trump ökar incitamenten att gå med i Nato. De får, inte utan viss möda, ihop sitt resonemang genom att hävda att den så kallade transatlantiska länken, Sveriges bilaterala samarbete med USA, försvagas och då måste vi gå med i Nato – och förstås då minst fördubbla försvarsanslagen.
Andra menar på att med Trump vid rodret är inte längre Nato så lockande och då är slutsatsen – vi måste höja försvarsanslagen.
Så trots den stora valöverraskningen och den splittrade synen på ett svenskt Natomedlemskap är slutsatsen gemensam och som av en händelse densamma som före presidentvalet – öka försvarsanslagen.
Men är detta verkligen det enda alternativet som står till buds? Och kan vi verkligen hosta fram mellan 45 och 180 miljarder som ett medlemskap kräver? Alternativt; kan vi ens i teorin tänka oss att rusta så vi ensamma ska klara ett stormaktsanfall?
En tredje väg pekar i en annan riktning. Det handlar om att återupprätta den säkerhetspolitik som länge legat i träda.
Sverige bör återta arbetet med en traditionellt framgångsrik säkerhetspolitik som byggt på militär alliansfrihet, en aktiv, självständig utrikespolitik med ett brett engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, för kvinnors frigörelse och global social rättvisa. Satsning på nedrustning, konfliktförebyggande insatser, ett starkt FN och en återupprättad respekt för folkrätten.
Vi måste gå i bräschen för minskad vapenhandel, ett förbud mot vapenexport till diktaturer, krigförande stater och länder som begår grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna samt ett internationellt förbud mot kärnvapen.
Det är dags att byta säkerhetspolitiskt mantra. Från att ”säkerhet bygger vi tillsammans” vilket uttyds med ett allt närmare samarbete med Nato, till ett återvändande till Palmekommissionens begrepp ”gemensam säkerhet”.
Det vill säga insikten om att bara en ömsesidigt upplevd säkerhet kan bana väg för avspänning, för nedrustning och för fred.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.
LÄS OCKSÅ:
BÅDA SIDOR Borde Sverige gå med i Nato? Bästa argumenten – för och emot