Journalistmördare får inte gå fria!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-04-17 | Publicerad 2015-04-15

Debattörerna: FN måste sätta press på regeringar för att lösa brotten

Sverige presenterar i dag ett förslag för FN:s organ för utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation, Unesco, om ytterligare insatser för att öka journalisters säkerhet.

Antalet journalister som blir mördade, misshandlade eller tagna som gisslan ökar. I Sverige blev många smärtsamt varse journalisters ökade utsatthet när Sveriges radios Nils Horner mördades förra året. Antalet svenska journalister som blivit tagna som gisslan eller satta i fängelse för sitt arbetes skull har också ökat – och just i dag är den 4 953:e dagen som Dawit Isaak sitter fängslad utan rättegång i Eritrea.

Kvinnliga journalister är särskilt utsatta. I en undersökning från 2014, uppgav två av tre kvinnliga journalister att de blivit utsatta för hot och trakasserier med koppling till sina arbetsuppgifter. En av fem kvinnliga journalister uppgav att de blivit utsatta för fysiskt våld i tjänsten och varannan hade blivit sexuellt trakasserad.

Ett av de allra största problemen är att alltför få mord på journalister blir uppklarade. Vi vet, via Unescos statistik, att färre än ett av tio journalistmord leder till att någon blir dömd. Det är med andra ord bedrövande riskfritt att döda journalister, samtidigt som vinsten är stor för de som vill sätta stopp för det journalisterna gör.

För oss som tror på demokrati är förlusten desto större. Att journalister vågar åka till oroshärdar, att de har möjlighet att arbeta där och att de har modet att rapportera vad de ser – gör det möjligt för oss alla att bilda en uppfattning om vad som sker i vår omvärld. Just nu vet vi till exempel inte exakt vad som sker inne i Syrien och inte heller i de annekterade områdena i östra Ukraina. I stället blir vi beroende av rapporter från källor vars trovärdighet vi har svårt att bedöma.

Unesco har ett kärvt budgetläge. Då är det särskilt viktigt att prioritera bland alla de uppgifter som de 195 medlemsländerna önskar få gjorda. Från svensk sida är vi mycket tydliga: Unesco måste prioritera press- och yttrandefrihetsfrågorna eftersom Unesco har ett särskilt ansvar för att främja press- och yttrandefrihet inom FN-familjen. I ljuset av den senaste tidens utveckling, vore något annat, än att ta detta ansvar, otänkbart.

Sverige har också valt att fyrdubbla sitt stöd till Unesco via Sida. Det gör oss till en av de största givarna inom Unesco. Fram till och med 2017 kommer Sverige att bidra med 400 miljoner kronor till bland annat arbete med press- och yttrandefrihetsfrågor. Men enbart pengar räcker inte – det handlar som alltid, främst, om politisk vilja.

Förslaget som Sverige i dag lägger i Unescos styrelse riktas mot tre centrala aktörer:

Regeringar – har huvudansvaret för att skydda sina medborgare. Därför måste vi sätta tryck på dem så att de följer upp journalistmord och genomför den globala handlingsplanen, UN Plan of action on the safety of journalists and the issue of impunity, samt skapar nödvändiga nationella förutsättningar för mediefrihet.

FN-systemet – måste bli bättre på att samordna sina insatser och hjälpa länder att bygga upp dels medvetenhet, dels kapacitet i denna viktiga fråga. 

Medieägare – bör samlas på internationell nivå för att diskutera hur de kan arbeta för att öka skyddet för journalister. Vi föreslår därför att Unesco bjuder in medieägare till ett samtal om gemensamma utmaningar och hur dessa kan bemötas.

Journalisten Martin Schibbye har myntat uttrycket ”jaktsäsong på journalister”. Det ligger skrämmande mycket i hans ord och vi ser Sveriges förslag till Unesco som steg i rätt riktning för att stoppa jaktsäsongen. 

Alice Bah Kuhnke, Kultur- och demokratiminister

Amelie von Zweigbergk, Sveriges representant i Unescos styrelse