9 000 får stanna – men inte de som är barn
Debattörerna: Minderåriga flyktingar omfattas inte av lagförslaget – trots att de kan bevisa sin ålder
DEBATT. Riksdagen röstade nyligen igenom en lag som innebär att 9 000 ensamkommande flyktingbarn som kom innan den 24 november 2015 och som väntat minst 15 månader på beslut i första instans och hunnit fylla 18 år, ska kunna få ett tillfälligt uppehållstillstånd på grund av gymnasiestudier.
Vi tar hand om några av de ensamkommande flyktingbarn från till exempel Afghanistan, Etiopien och Somalia som ännu inte fyllt 18 år, och som placerades i familjehem 2015. Vi tycker förstås att detta nya lagförslag är ett steg i rätt riktning.
Men vi förstår inte varför de minderåriga barnen inte omfattas av lagförslaget – de som faktiskt kunde göra sin identitet och ålder sannolik.
Inaya var en av de 35 000 ensamkommande som kom till Sverige 2015. Som fjortonåring blev han placerad i familjehem hos familjen Olofsson Carstedt. Han fick börja i svensk skola och brottning blev hans största fritidsintresse.
Inaya visade sig ha talang för brottning och medaljerna lät inte vänta på sig. Nu har han blivit så bra att han vunnit SM-guld fem gånger i ungdoms- och juniorklassen.
Inaya drömmer om att få representera Sverige i ett kommande OS. Det skulle han nog kunna göra om det inte vore för det mörka hotet om utvisning, som hänger över honom.
Inaya har som så många andra ensamkommande minderåriga fått avslag på sin asylansökan. Det tog två år tills Migrationsverket gav honom det negativa beskedet, då var Inaya 16 år.
En majoritet av de ensamkommande barnen har flytt från Afghanistan. De flesta är likt Inaya hazarer. Det är en utsatt grupp i dubbel bemärkelse, eftersom de har mongoliskt påbrå och dessutom är de shiamuslimer i ett land där övriga är sunnimuslimer. Som säkerhetsläget nu är i Afghanistan åtnjuter de inte något skydd från staten från att förföljas eller dödas och både IS och talibanerna är ute efter dem.
Inaya själv beskriver skillnaderna mellan Sverige och Afghanistan så här:
”Sverige är ett bra land där alla har rätt att leva. Det finns inga folkgrupper som hotar dig och man riskerar inte att dö. Man har ett säkert liv i Sverige men i Afghanistan lever man i stor oro för sitt liv. I Sverige är alla lika värda oavsett vilket folkslag man tillhör. I Afghanistan är mitt folkslag hazarer mindre värd.”
I asylprocessen ska Migrationsverket göra en utredning baserat på intervju med barnet, och detta görs oftast vid första utredningstillfället. Många ungdomar säger i efterhand att de fått en tolk som exempelvis tillhört en folkgrupp som förföljt dem i hemlandet och att de var rädda.
Ofta talar tolken en helt annan dialekt och många ungdomar tror inte de har rätt att be om någon annan person.
När Migrationsverket genom utredningen kommit fram till att de tror på barnens berättelse om var de kommer ifrån, så får de flesta av dem ett beslut om utvisning, eftersom Migrationsverket, utan att veta, tar för givet att det finns någon eller några som kan ta hand om dem på den plats de flydde från.
De utgår från att barnen har ett så kallat ”ordnat mottagande”, ett rekvisit som måste vara uppfyllt för att ett barn ska kunna utvisas.
Migrationsverket menar att familjen finns kvar i landet, eller att det finns någon annan släkting som skulle kunna ta hand om barnet.
Att bevisa motsatsen är för barnen mycket svårt. Genom instanserna så befästs i övervägande fall Migrationsverkets beslut och barnet/tonåringen uppmanas lämna Sverige inom fem månader.
Nu kan inte barnen sättas på ett plan med destination till hemlandet, eftersom Migrationsverket har skyldighet att försäkra sig om att det finns ett ordnat mottagande.
Så barnen blir kvar. Men eftersom de inte kan utvisas när den så kallade ”förlängda tidsfristen” löpt ut, så förlängs bara tiden om och om igen (så länge de ännu är minderåriga).
Barnen får alltså inte ens ett tillfälligt uppehållstillstånd utan lever under det konstanta hotet att utvisas till ett land i krig den dag de fyller arton.
Inaya har inte haft någon kontakt med sin familj sedan han flydde. Han vet inte var de är, men Migrationsverket tror honom inte. Hälften av Afghanistans befolkning har varit tvungna att flytta inom landet eller över gränserna, så att hitta släktingar är oerhört svårt. Röda Korsets anhörigefterforskning fungerar bara om det finns en stadigvarande adress. Det har inte människor på flykt, så allt Röda Korset då kan göra, är att registrera ärendet, men det bedöms inte som tillräckligt av Migrationsverket. Att bevisa att det inte finns någon i hemlandet som kan ansvara för dem läggs helt över på barnet. Men hur bevisar du att du inte har kontakt? Att du inte vet var någon finns? Om de lever eller är döda?
Många ensamkommande har det som Inaya. De måste åka till Migrationsverket på så kallade ”återvändandesamtal”, där de förutsätts samarbeta och helst berätta för handledaren att de frivilligt vill återvända hem.
Vilket hem undrar vi?
Vi som känner barnen vet när det finns och inte finns någon som kan ansvara för dem i hemlandet. De kommer från sammanhang där staten inte vill eller inte har förmåga att skydda sina invånare och där familjestrukturer har slagits sönder av långvariga konflikter.
Barnen har, likt Inaya, hamnat i limbo i väntan på den ödesmättade artonårsdagen då de får sin utvisning som en förfärlig artonårspresent.
Efter fyra år i Sverige kommer Inaya att utvisas, detta efter att ha klarat betygen i grundskolan, gått ett år på gymnasiet och hela denna tid varit en del i en svensk familj med allt vad det innebär.
Det är fyra viktiga år i en tonårings liv och Inaya har hunnit bli som en svensk ungdom under tiden. Att tvinga en svensk artonåring till ett extremt farligt land, skulle nog de flesta tycka vore fel.
Inaya säger så här om sin situation:
”Om jag får vara kvar i Sverige är det ljust och jag kommer att lyckas med mitt liv på ett bra sätt. Jag kommer att jobba och göra allt för att ge tillbaka till Sverige.”
På frågan vad som händer om han skulle skickas tillbaka till Afghanistan, svarar han utan att tveka:
”Det enda jag vet är att jag kommer att bli dödad. Mitt liv kommer att ta slut.”
I dag blir barnkonventionen lag i Sverige. Hur kan vi acceptera situationen för Inaya och de andra som bevisligen kom till Sverige som barn?
Anna Olofsson Carstedt, familjehemsmamma åt Inaya
Zarah Lindgren, Familjehem
Båda är engagerade i frivillignätverket #Vistårinteut
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.