Vi fostrar våra barn till Batman och Barbie

Debattören: Vuxenvärlden sviker – och stoppar in våra unga i två olika mallar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-03-25

Tidigt får barn lära sig att formas efter två olika mallar, skriver debattören.

DEBATT. Ingen har missat alla som vittnat om de trakasserier som följer genom livet som tjej och kvinna och transperson. År 2018 får tjejer fortfarande höra att killar som drar dem drar i håret eller knuffar dem gör det för att de är kära i dem.

Vuxenvärlden säger att våld är samma sak som kärlek. Och det är det här som gör att vi måste börja förändringen redan när barnen är små.

Det är sällan vi hör Batman säga ”aj, det gjorde ont!” och ingen har väl någonsin sett Spiderman gråta? Det är också få Barbiedockor som skjuter ner varandra när de inte får låna läppstiftet eller hårborsten. Barn lär sig mycket genom leken, alltifrån hur de kan vara till, hur konflikter kan lösas och hur känslor kan uttryckas.

Tidigt ser vi att barn formas i två olika mallar. De får kläder från tjej- respektive killavdelningen. Beroende på vad barnen har på sig, en gullig eller en häftig tröja, kommer vi vuxna att se och bemöta dem på olika sätt.

Vi kommer att krama dem olika mycket och pojkarna får mycket mer negativ beröring än flickorna. Med åren blir insättningarna på närhetskontot, kramarna och den positiva beröringen, väldigt olika och killar som grupp blir förlorarna. Att vara nära, ha snäll fysisk kroppskontakt och få visa alla sina känslor, även när vi är sårbara, är grunden för att respektera varandra, och behandla alla som subjekt – som tänkande och kännande varelser.

För en förutsättning för att vara taskig, att kränka och mobba och använda våld mot andra är att bemöta den andra personen som ett objekt, en sak.

Det är något som killar får öva mycket på och det är ingen slump att de flesta killar slutat gråta när de börjar skolan. Då har de lärt sig spelreglerna i samhället.

Illustration från boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”.

Att gråta anses ”tjejigt” och därmed något som är mindre värt och framförallt inte ryms i idén om maskulinitet. Barn får också tidigt lära sig att tjejer och killars nej är olika mycket värt. Vilka är det som blir tjatövertalade att hjälpa till att plocka undan och städa, eller ge mormor en kram fast de inte vill? Allt det här spelar roll.

Kraften i Metoo handlar om att synliggöra strukturer och normer. Det är inget vi förändrar genom att vissa fått sparken från sitt arbete, eller att ha enskilda samtal med den som mobbar i skolan.

År efter år används samma strategi. Vi pratar med den som trakasserar och mobbar i skolan och den som blir utsatt, ibland rings det hem till en förälder. Sedan börjar nästa klass och problemet med trakasserier, taskigt beteende och mobbning finns där igen. Vi behöver helt enkelt nya strategier och metoder!

Vi behöver gå ifrån lösningar på individnivå till att se strukturer. Ett verktyg för att göra det är via en åskådaransats.

Forskning visar att det mest effektiva sättet att förebygga och förhindra våld är just att någon som står bredvid, en åskådare, säger ifrån. Därför behöver vi vuxna och barnen öva på att bli aktiva åskådare, som vågar säga ifrån när någon är taskig.

Då får den som blir utsatt hjälp med att säga ifrån. För att kunna göra detta behöver alla barn bli trygga med sina känslor och kunna uttrycka dem samt få öva på bra sätt att visa gränser.

Jämställdhet handlar om att lägga till och skapa ett större handlingsutrymme för alla barn. Det gör vi genom att lägga till fler känslor, fler egenskaper och ge strategier för att hantera konflikter. För vi kan inte vaccinera barnen mot att bli retade, men vi kan lära dem att stå upp för sig själva och andra.

Det är ett svek mot alla barn – både tjejer, killar och barn med transidentitet, att behöva fostras in i en kultur där killar förväntas vara tuffa, bråkiga och de som inte klarar av att läsa av en annan människans signaler – att nej är nej.

Att killar i vissa situationer inte kan behärska sig utan bara måste säga taskiga saker och tafsa. Detta är ett förlegat synsätt som inte ska behöva drabba framtida generationer.


Kristina Henkel, författare till ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”, utbildare i jämställdhet och normkreativitet på OLIKA.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.