De är vårt ansvar – låt afghanerna få stanna

Pierre Schori: Lagförslaget är för godtyckligt – ge alla ensamkommande från 2015 uppehållstillstånd

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-04-18

DEBATT. ”Vi européer har en stor skyldighet att se till att ni aldrig, att mina barn aldrig, behöver se diktaturer i Europa igen”, sa EU-kommissionären Frans Timmermans den 9 april. Det var efter ett möte med den polska regeringen med anledning av EU:s granskning av rättsstatligheten i landet.

Dagen före hade Viktor Orbán vunnit en storseger i Ungern efter en exempellöst lögnaktig valkampanj med antisemitiska inslag. EU har nu en medlemsstat som styrs av en rasnationalistisk ledare och som aviserar ett totalstopp för flyktingmottagande genom ett tillägg i den ungerska författningen. Samtidigt ökar hotet av en upptrappad konflikt kring Syrien med nya flyktingströmmar som följd.

Så länge krig och fattigdom består, kommer förtvivlade människor att riskera sina liv för att söka skydd och överlevnad i ett hägrande Europa. Det är en illusion att tro, att det går att stoppa asylsökande så länge krig, extrem fattigdom, klimatförändringar, stigande havsnivåer och kampen om begränsade landområden och naturresurser får fortsätta.

Lagrådets skarpa invändningar mot regeringens kompromiss har skapat en möjlighet att finna en tillfällig humanitär särlösning för de ensamkommande afghanerna, skriver Pierre Schori.

En hållbar europeisk flyktingpolitik måste både angripa drivkrafterna bakom flykten och hantera asylprocessen på ett människovärdigt sätt. Men lika viktigt som en bättre EU-politik är, att medlemsstaterna skapar tilltro och legitimitet för sin inhemska flyktingpolitik.

Här har också Sverige en hemläxa att göra. Och socialdemokratin har inte många trosfränder att liera sig med i Europa. I Danmark har (s) ställt sig till höger om Djingis kahn med sin ohöljda hets mot flyktingar. Samtidigt har de svenska moderaterna samma dilemma genom att acceptera Orbáns Fidesz i sin partigrupp i Europaparlamentet.

Det är viktigt att påminna om att den överväldigande delen av dem som söker asyl i dag, i Sverige och Europa, är just krigsflyktingar som flyr för livet. Nära 5 miljoner syrier har flytt utomlands, över 6 miljoner är krigsflyktingar i sitt eget land.

Det rekordhöga antalet asylsökande under 2015 ledde till stora förändringar i Europa – och i Sverige. Den danske författaren Carsten Jensen har beskrivit hur flyktig vår spontana solidaritet var: ”Offren för bombardemangen i Aleppo har vår sympati. Men när de börjar röra sig genom Europa, mister de den”. Han frågar vad som hände under vägen han och svarar: ”Vi har fråntaget dem deras oskuld och istället insinuerat, att det ligger skumma motiv bakom deras flykt. Först viskar vi det. Sedan säger vi det högljutt”.

Vi blev överväldigade 2015 och, under oförmågan att ge alla ett värdigt mottagande, drabbades delar av det officiella Sverige av panik. Stora insatser gjordes, men som andra länder i Europa skärpte vi asylpolitiken.

Afghanska ungdomar utgör i dag den enskilt största gruppen av asylsökande.

Dessa unga har drabbats av en dubbel orättfärdighet. Dels förklarade Migrationsverket att det skulle gå att utvisa folk till vissa ”säkra” provinser i Afghanistan, dels misslyckades samma instans att göra asylförfarandet rättssäkert genom extremt långa handläggningstider under vilka barn uppgraderas till vuxna och därmed inte kunde räkna med Barnkonventionens skydd.

Ungdomarna har alla familj och släkt som dödats, och för första gången i sitt liv har de fått leva ett par år i en fredlig miljö, de går i skola och yrkesutbildning, talar svenska och har skaffat sig vänner.

Många har ingen anknytning till Afghanistan, deras släktband är avklippta eller spridda till okända orter i Pakistan och Iran. Den psykiska ohälsan hos gruppen är stor, flera självmordsfall har ägt rum. 

Denna Kafka-liknande mardröm visar också på svagheten i att ha outsourcat den svåra omvärldsanalysen till en myndighet i stället för att låta den göras av utrikespolitisk expertkompetens.

De internationella organisationer som har arbetat i årtionden i Afghanistan har dragit helt andra slutsatser än Migrationsverket av säkerhetsläget i landet.

”Frågar du mig om Afghanistan är ett land säkert nog att utvisa till, då säger jag nej, det finns ingen säker del av Afghanistan”, fastslog Internationella Rödakorskommitténs generaldirektör Yves Daccord, i SVT Agenda den 22 oktober.

Svenska Afghanistankommittén menar att terroristbekämpande insatser är kontraproduktiva, då de drabbar civilbefolkning, göder fortsatt missnöje, uppror och våld.

FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter påtalade i februari i år, att ”folket i Afghanistan fortsätter att år efter år leva i osäkerhet och fruktan. De dödas i sin vardag, på bussen, bedjande i moskén eller passerande en byggnad som märkts som krigsobjekt”.

FN:s flyktingorgan UNHCR fyller i: ”Rättssäkerheten är svag och tortyr och våldsbrott förekommer i stor skala. Antalet döda civila har ökat under det senaste tio åren och nått rekordhöjder”.

Samma mörka bild framtonar faktiskt också i Regeringens proposition 2016/17:33 om fortsatt svenskt deltagande i Natos Resolute Support Mission i Afghanistan: ”Den utdragna väpnade konflikten har fortsatt att förvärras i omfattning och intensitet det senaste året. Flera provinshuvudstäder hotas av attacker och i flera områden, främst på landsbygden, har regeringen ingen eller endast begränsad kontroll”.  

Samtidigt har president Trump trissat upp kriget, som är USA:s längsta någonsin. Han har släppt en ”monsterbomb” i Afghanistan utan att vinna några militära fördelar. Antalet flygattacker från USA och Nato är fler än någonsin under de senaste sju åren.

CIA har återupptagit avrättningar av motståndsmän. Ingen öppning för en fredlig lösning anges, och inga civila mål som kvinnors rättigheter och utbildning finns med i strategin.

Trump själv säger att det är på tiden att USA börjar vinna krig. ”Vi bygger inte längre upp nationer. Vi dödar terrorister”.

Svenska UD drar sina slutsatser om allt detta på sin hemsida:

”Svenska medborgare i Afghanistan erinras om den generella risken i hela landet för kidnappningar och andra terrordåd. Risken för sådana dåd bedöms hög. Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet.  Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan” (mina kursiveringar).

Den i Afghanistan ackrediterade försvarsattachén, som undertecknat varningen, är placerad i New Delhi.

Osäkerhetsläget i Afghanistan är ett av huvudskälen till att ge alla ensamkommande från 2015 tillfälliga uppehållstillstånd.

Det andra skälet är vår egen hantering av själva processen. Det är vi själva som har förlängt tiden för de asylsökande. Deras ursprungliga skyddsbehov som barn kan ju inte läggas dem till last. Det är vårt ansvar.

Och det ansvaret tog till slut regeringen genom en kompromiss som skulle ge en ny möjlighet till uppehållstillstånd för vissa ensamkommande unga som har fått vänta i 15 månader eller mer på Migrationsverkets beslut.

Men protesterna kom som ett brev på posten, inte minst genom en dramatisk godtycklighet i lagförslaget.

Varför ska man till exempel låta två bröder skiljas, den ene får stanna, den andre skickas iväg, på grund av den ene kom till Sverige en dag senare? Och samtidigt fortsätter Migrationsverkets bisarra åldersuppskrivningar, trots den massiva nationella och internationella expertkritiken.

Samtidigt fattade Migrationsöverdomstolen den 10 april beslut om att utvisa en 18- åring med motiveringen: ”När man har passerat 18-årsdagen ska man behandlas som en vuxen och då har man inte längre de fördelar som ett barn har i asylprocessen”. Alltså ingen hänsyn till säkerhetsläget i landet, samma miss gjorde Lagrådet i sitt utlåtande.

När verklighetsuppfattningen är svårbedömd och omtvistad, som i fallet om säkerhetsläget i det evigt bekrigade Afghanistan, kan man inte mekaniskt hänvisa till ”ordning och reda”. Det gäller ju livsavgörande ställningstaganden.

”Ordning och reda” får inte bli ett mantra som utestänger politiskt nytänkande och humanitet i situationer som är oklara och kontroversiella. När lagen är otydlig eller ofullständig, måste etik och gott omdöme få ett utrymme tills lagen blivit klar och human.

Det finns ett starkt folkligt engagemang i Sverige, tiotusentals eldsjälar som med likasinnade, släkt och vänner, blir till hundratusentals. Men många våndas nu, på gränsen till förtvivlan.

När familjer som vill ta emot asylsökande frågar ansvariga politiker varför dessa ungdomar inte får stanna, svaras det att de inte bestämmer: ”Det gör Migrationsverket”. När de så vänder sig till detta verk, får de svaret: ”Det är inte vi som bestämmer, det är politiska beslut”.

Allt medan utvisningarna fortsätter.

En fortsatt sådan politik riskerar inte bara att försvaga solidariteten och dess förespråkare utan också att stärka de främlingsfientliga krafterna.

Solidaritet med flyktingar har länge varit ett adelsmärke för Sverige.

När Olof Palme, på juldagen 1965, höll sitt första tal om flyktingskap och migration, erinrade han om hur Uppsalastudenter 1939 hade protesterat mot att Sverige skulle ta emot tio judiska läkare, ”rasfrämmande element”, på flykt från Nazityskland. Han underströk också att avgörande för en lyckad integration var de enskilda människornas attityd till invandrarna. ”Vår solidaritet med de fattiga och förtryckta i världen måste åtföljas av en internationalism i vardagen. Det är så vi kan visa om idealen är en levande verklighet”.

Raoul Wallenberg och Harald Edelstam tänjde på lagar och förordningar för att rädda liv. Under Vietnamkriget tillät regeringen Erlander, trots ett oerhört starkt tryck från USA, att amerikanska desertörer fick asyl i Sverige under åberopande av humanitära skäl.

Med Lagrådets och andra remissinstansers skarpa invändningar har en möjlighet skapats för att finna en tillfällig humanitär särlösning för de ensamkommande afghanerna.

Jag är övertygad om att det finns ett tillräckligt stöd för detta i riksdagen, jag tänker på inte bara på regeringsunderlaget utan också på centern, och enstaka liberaler och moderater, som, när det gäller, står för humanism och pragmatism bortom taktiserande valpositionering.


Pierre Schori, tidigare minister för asyl och migration (S)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.