Sverige – ett u-land i humorsammanhang
Svensk humor är ett utrotningshotat djur. En havsörn i skrattets fauna. Moralisterna har bedrivit tjuvjakt på den under många år, humorn har sett sina betesmarker skövlas av en bristande självdistans och fått sina vattenhål tömda av en allt törstigare politisk korrekthet.
Filip Hammar sa att Drottning Silvia såg porrig ut med sina opererade bröst. Och återigen brakade diskussionen lös. Var går humorns gräns?
Egentligen borde man inte prata om var humorn slutar innan den ens börjat. Det är lika skrattretande att någon skrattar åt skämtet, som upprörande att någon blir upprörd över det.
Filip och Fredrik har kallats för Hasse och Tages arvtagare. Är det inte sorgligt att man fortfarande letar efter Hasse och Tages arvtagare? Vad fan, det har gått 40 år! Inte letar vi efter Nacka Skoglunds arvtagare? Och då vet vi ju ändå hur genomusla svenskar är på fotboll. Så det säger väl allt om svensk humor. Ett riktigt u-land i humorsammanhang.
Sanningen är att Hasse och Tage inte alls är representativa för svensk humor. Svensk humortradition bygger på en riktigt sorglig treenighet: Bellmanvitsar, Norgehistorier och Fräckisar. Hasse och Tage var maskrosbarn.
Problemet är egentligen inte de svenska komikerna. Den förädlade komiken. Det är råvaran som är dålig. Vardagshumorn. Det befriande och överraskande skrattet i fikarummen, det förlösande asgarvet runt middagsbordet, den uppfriskande parentesen som bryter en becksvart monolog.
I Sverige annonseras skämt med trumvirvel och är lika förutsägbara som multiplikationstabellen. Tänk om någon skulle bli sårad! Svensk humor är det som finns kvar när alla känt efter och ingen har ont. Det är inte lätt. Sverige är en hypokondrisk patient.
Därför måste vi försvara Fredrik och Filip. Därför måste vi försvara alla som försöker rita ett smilband på det svenska svårmodet. Vi har inte råd att vingklippa våra havsörnar. Inte ens de missbildade, som Tusen apor. Övning ger färdighet och svenskar kommer bli roligare om de bara frigör sig från den politiska korrekthetens kedjor.
Skämtet om Drottning Silvias porriga utseende kan vara hur trist som helst. Men nödvändigt. Ett steg i rätt riktning, i ett land som behöver sluta ta sig självt på så stort allvar.