Varför firar straighta en kamp vi inte vunnit än?
Debattören: När vi kommersialiserar Pride har vi accepterat att dess politiska slagkraft är förlorad
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-08-04
DEBATT. Pride pågår för fullt i stora delar av världen och sommarmånaderna tillhör oss som hamnat i samhällets marginaler världen över.
Åtminstone kan det kännas så när vår vardag fylls av regnbågsfärger, stolta hashtags och pulserande discobas mellan hustak. Allt detta är en påminnelse om den progression som skett i samhället – men är vi som rörelse verkligen helt framme vid målet?
Det är nu nästan 50 år sedan Stonewall. Upproren fick då en hel rörelse att åsidosätta interna fördomar och strukturellt förtryck för att tillsammans kämpa för sina rättigheter.
De som stod vid frontlinjen då har många anledningar att vara stolta i dag. Pride har på vissa sätt nästan blivit lika självklart och populärt som Gyllene Tider på studentflak. Men kampen blöder genom den reva i gemenskapen som skurits upp av ignorans och glömska.
Samma gemenskap som då stod stark har i dag, nästan 50 år senare, lika stora problem att hålla samman.
Det går att dra paralleller till amerikanska high school-filmer där känslan av att vara inkluderad och populär gör att man mister fotfästet om sina rötter, sina riktiga vänner som funnits där i med- och motvind.
Likt dessa filmers protagonister så har en del av vårt queercommunity gjort en resa från utanförskap till att sitta med “de coola katterna”. Det är enkelt att glömma bort att stanna upp och analysera vad som egentligen sker när allt fler blir en del av majoriteten och minoriteten krymper, men fortfarande är lika utsatt.
Under årets London Pride intog lesbiska cis-kvinnor täten av tåget för att manifestera sitt hat mot transkvinnor. I Paris målades regnbågsbrydda gator över tillsammans med texten “LGBT ut ur Frankrike”. I Alabama City förbjuds transpersoner att besöka offentliga toaletter som är könskodade. Jag vill mena på att dessa händelser påvisar hatets existens, och när vi börjar festa i stolthetens namn tystar vi protesterna.
Jag finner det svårt att motivera en Pridefestival där företagsloggor och cis-straighta ges utrymme, där det firas innan kampen är vunnen och alla kan få vara med.
Att personer som inte utsätts för förtryck eller delar känslan av diskriminering skulle vilja vara en del av något som skall manifestera de individer med identiteten och orienteringar ute i marginalen är anmärkningsvärt och visar att det inte längre handlar om en protest för allas rättigheter.
Det är ett jippo, en kommersiell fars.
När vi kommersialiserar Pride och kampen för allas rättigheter så har vi accepterat att dess politiska slagkraft har gått förlorad. När bögar, flator och andra – numera – accepterade identiteter får sitta med personer som tillhör normen har festen plötsligt blivit för alla.
Utom för personerna som verkligen behöver den.
Det kan göra nästan vem som helst upprörd att deras dansande, tjoande och viftande med regnbågsflaggan gör mer skada än nytta. Visst är det förståeligt, och det är så som skam ska kännas. Men för den som kämpar för sitt liv eller någon annans är den euforiska regnbågsglitterbomben vi kallar Pride inget annat än ett slag i magen.
Vill man göra något viktigt så kan man faktiskt hålla käften och låta oss demonstrera mot samhällets förtryckande regim.
Emil Vilgot Wallin, student
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.