Sociala medier är vår tids galgbacke

Där är alla medel tillåtna, skriver Anitha Cleménce

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-10-12

I sociala medier kan oliktänkandet landa i ett livslångt fiendskap. Och ja, jag börjar själv att bli rädd att tycka fel, skriver Anitha Cleménce.

DEBATT. Jag älskar diskussion och jag älskar sociala medier. För mig är i många fall sociala medier den viktigaste kanalen i vår samtid, miljontals små minitevekanaler som sänder dygnet runt. Det fria ordet och demokrati när det är som bäst. Det är fortbildande, politiskt, underhållande och infotainment – precis när jag vill.

Jag och min kollega Ann Söderlund gjorde nyligen en podd där vi tog upp kroppen och samhället. Vi diskuterade den svenska befolkningens vikt och att övervikt kan leda fysiska följdsjukdomar.

Vi pratade om att psykisk ohälsa bland unga är mer utbredd än någonsin, och undrade om det finns ett samband med sociala medier? Vi visste inte – vi ställde en hypotetisk fråga.

Vi har aldrig utgett oss för att vara experter eller en nyhetsbyrå. Vi gör en aktualitets-, samtids- och underhållningspodd. Vi sa varken bu eller bä. Vi undrade försiktigt och litade på statistik vi tagit fram från från läkartidningar och Socialstyrelsen.

Vi gjorde generalmisstaget att röra ihop det med kroppsaktivism. Kroppsaktivism har alltså ingenting med hälsa att göra, fick vi erfara. Det berättades med en nästintill militant ton och man förvanskade det som faktiskt sades i podden. Man uppmanade till bojkott av våra konton och det som kallades kroppspositivism hade allt annat än en positiv ton i sitt annars väldigt positiva budskap.

Det gick så långt att man påstod att vi sagt att feta människor inte har något existensberättigande. Ingen gick till källan, en like eller en likes åsikt räckte för att få vatten på sin kvarn och fort gick det. Sen kom andra in, snett från vänster som varken lyssnat på podden eller läst vad det handlat om, utan sådana som bara gillar att tycka. Helt plötsligt fick de en legitimerad lucka att hata lite.

Jag satt hänförd av det som utspelades och försökte förstå vad som skett. Exakt hur lite bränsle behövdes till att tända denna brinnande majbrasa i blöta oktober?

Det finns forskning som visar att kvinnor äger sociala medier, och att det är de som sätter reglerna för hur andra ska och bör agera där. Jag har själv, vid flertalet tillfällen sett hur man söndrar och skändar en potentiell opposition till fördel för sin egen åsikt, alla medel är tillåtna.

Vi har sett flera uppmärksammade situationer i sociala medier: det finns rätt och fel åsikt i det offentliga rummet. Det spelar ingen roll om det finns relevant forskning, data och statistik. För här utbyts nämligen känslor.

Vi är våra känslor, som det heter i psykologin. Jag vet det. Men när vettet ofta får kliva åt sidan för känslan, då blir jag villrådig. Jane Austen undrade redan 1811, i boken ”Förnuft och känsla”, vad som är förnuft och vad som är känsla. Mer än 200 år senare är frågan minst lika aktuell.

Jag upplever en generation med sociala medier i sin dna, gränslösa i det känslostyrda beteendet.

Det finns inget annat alternativ än att lägga upp precis ALLT i sociala medier – och är det någon som inte håller med dig i det du tycker och tänker, ska det placeras i skyltfönstret, så du och dina likar har någonting att rasa över.

Men mellan raderna kan jag ändå skönja en bräcklig generation som måste ha stöttning av varandra i gruppen för att lita på sin egen åsikt, för att därefter agera domstol. All form av motstånd och oliktänkande skräms med vrede, uthängning eller bojkott av konton. De som tycker fel, ska förgöras till minsta beståndsdel. Det resulterar i sin tur att det offentliga rummet så sakteliga trasas sönder.

Jag får mängder av direktmeddelanden från människor som inte längre vågar att yttra sig i det offentligt i kommentarer, då de nästintill blir förföljda och trakasserade.

Min fråga är: vad är faran med att se olika på saker och ting? Hade samtalet förts på en middag, hade vi bara enats om att vi tyckte olika och sedan gått vidare.

Men i sociala medier finns ingen fysisk gräns – utan här råder den digitala gränsen. Det som förut var ett handskrivet brev är i dag bara ett direktmeddelande bort. Man kontaktar direkt den som man blir arg, glad, irriterad, kåt eller kränkt av. Känslorna har tagit kontrollen över oss.

Jag hade debatt som ämne i skolan. Det har aldrig känts mer aktuellt än nu, och där fick man lära sig att både ta och ge kritik – och att oliktänkande inte betydde att vi inte kunde hänga på rasten. Men i sociala medier, däremot, kan det landa i ett livslångt fiendskap.

Och ja, jag börjar själv att bli rädd att tycka fel. Men när tycker jag fel? Det blir jag snabbt varse om när brottet har begåtts.

Vi har samma hjärnor som människorna på medeltiden – den enda skillnaden är att sociala medier har blivit vår galgbacke.

Anitha Cleménce, influencer och entreprenör


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.