Jag bryr mig bara om gulliga djur
Lisa är inte vegetarian
Jag står och fräser på en wok i köket på ett skotskt vandrarhem, är lite småfull. Jämte mig står ett par tonåriga vegetarianer och lagar till nån skabbig sojasörja.
"Seriöst, jag fattar inte hur du kan äta LIK", säger den ena och glor på mig. (Var vi nånsin sådär kaxiga när vi var unga?)
"Tjaa, uppenbarligen har jag inte samma höga moral som du", säger jag, "för det enda jag tänker är att det kommer att smaka gott".
Och i samma stund som jag yttrar orden inser jag: Det är ju precis det här allt handlar om.
När jag var liten hade jag en kanin, nåt slags gatukorsning som skulle föreställa dvärgvädur men som snabbt växte sig bortom allt vad dvärgepitet heter. Kaniner är rent allmänt jävligt sköna och zen, de fokuserar på det viktiga här i livet (dvs äta, sova, knulla) och lyckas se konstant söta och fluffiga ut på kuppen. Dessutom är de kloka, klokare än your average hund skulle jag vilja säga. Snälla är de också, och lojala. Billiga i drift. Ja kaniner är världens bästa djur, och av alla kaniner så var min Nisse Hult den älskligaste och finaste.
De enda kaniner jag ser nuförtiden är såna som hänger flådda och urtagna i slaktarens fönster, jo för jag bor i Frankrike och här är kanin en delikatess. Mmmmm, säger fransoserna. Själv skulle jag förstås aldrig ta en tugga. För mig är inte kaniner MAT utan söta små varelser som man gosar med. Och jag antar att det är såhär vegetarianerna känner inför alla djur. De har nog helt enkelt bättre inlevelseförmåga. Eller svårare att stänga av.
Även jag kan förstås se mänskliga drag i till exempel en ko med stora blanka ögon. Men när jag kommer i kontakt med kon så ligger den ju redan uppstyckad i en frigolitförpackning och påminner inte längre om en levande varelse, och då är jag inte mer vekhjärtad än att jag kan skjuta tankar på skändade lik åt sidan och pytsa ned köttet i wokpannan. Det som ger eko inom oss är inte djurens enorma lidande i sig, för allt som lever kommer ju både att lida och orsaka lidande i någon mån. Det som skapar obehag är själva identifikationen. Det är ju inte särskilt konstigt egentligen, och jag har länge stört mig på att militanta köttätare tycker att de är så jävla smarta när de säger att folk bara bryr sig om de gulliga djuren. Ja, och, liksom? Bättre det än att inte bry sig alls.
Men visst finns det djur som ser så fula och omänskliga ut att man aldrig ens känner någon medkänsla från början, inte ens djurvännerna orkar bry sig. Till exempel en fisk har ju verkligen ett helt uttryckslöst ansikte, och ögonen på den ser mer ut som slemmiga pepparkorn än själsspeglar. Därför bekommer det inte mig det minsta att se den stirra anklagande på mig från isbädden inne hos fiskhandlaren. Jag slog faktiskt till och med ihjäl en gädda en gång när jag var nio, det äcklade mig men jag tyckte inte synd om den. Jag är avtrubbad, vi är avtrubbade. Vi bryr oss bara om de gulliga djuren. Det bor en liten nazist i oss alla.
Lisa Magnusson, 27, skriver krönikor för Aftonbladets Debatt-sajt.
Läs hennes blogg här.