Vi går under – och har inte tid för någon annan

Gustav Fridolin: Priset vi betalar är samhället vi skulle kunna vara, men inte hinner bygga

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-06-24 | Publicerad 2018-06-23

DEBATT. Att höra barnens skrik från ett tillfälligt uppbyggt läger, just efter att de skiljts från sina föräldrar. Det är att stirra rätt ner i den avgrund som kan vara mänskligheten.

Det som sker vid den amerikanska gränsen är ju inget misstag. Inget resultat av några enskilda gränsvakters bristande omdöme, eller stegvisa avhumanisering inför den uppgift de har att utföra. Det är resultatet av ett medvetet beslut.

Och om vi inte reagerar är det en avhumanisering av oss alla.

Men det finns ju så mycket att reagera mot. Skjutningar och nazister. Utförsäkringar och terrordåd. En minister i ett västeuropeiskt land som vill räkna romer och säger att de som är ”italienare måste vi tyvärr behålla”. En svensk talman som säger att man inte kan vara jude och svensk, ett danskt folketing som skiljer på danskar och danskar – även om de senare växt upp i landet, tjänstgjort i armén, varit ministrar och företagsledare så är de nu inte längre danskar om de är ”efterkommande till icke-västliga invandrare”. Och så, här hemma: folkvalda politiker från respekterade partier som utstuderat använder en råhet i ton och formuleringar som var otänkbar bara för några år sedan.

Jag har skrivit en bok om solidaritet.

Jag fick frågan om det inte var gammeldags, men då är jag gärna gammal. Jag har svårt att se något vi behöver mer än det just nu.

Men det finns mycket som står i vägen.

Solidaritet kräver av oss att vi kan ställa oss i en annans skor. Förstå en annan människa. Bära insikten att det som i dag händer dig, kan i morgon hända mig.

Det är inte alldeles lätt.

Särskilt inte i ett samhälle som blir allt mer stressat. Där du alltid är uppkopplad, mäter dig mot noggrant filtrerade instabilder av bekanta som visar upp en yta som för länge sedan lämnat det möjliga. Där du ska svara när chefen mejlar eller telefonen blippar. Där dina vänner sorteras efter att de tänker som dig och du förväntas ta ställning i en allt galnare värld, allt fortare.

Hur hinner man då tänka på någon annan?

Stressens själva funktion är ju att du inte ska göra det. Stressen är en uråldrig reflex, en reaktion på fara. När du är stressad stänger din vilja av, du är inte längre den du vill vara utan den hjärnan uppfattar att du måste vara för att avvärja ett konkret hot. I beredskap att fly, slåss eller spela död. Det var en gång i tiden säkert användbara alternativ, men vid förskolelämningen när tvååringen skriker och mötet snart börjar i telefonen är de hyfsat oanvändbara.

Solidaritet kräver av oss att vi kan ställa oss i en annans skor. Förstå en annan människa. Bära insikten att det som i dag händer dig, kan i morgon hända mig. Det är inte alldeles lätt, skriver Gustav Fridolin.

Så vi jagar på, för vi ska ju lyckas. Köpa det vi tror att vi behöver. För att vara dem vi tror att vi vill vara. Allt fler faller ifrån. Sjukskrivningarna på grund av utbrändhet har ökat med 169 procent på fem år. Alla känner någon. Har tvingats reflektera över sin egen bräcklighet. På skolgården tävlar barnen i vem som har nyast mobil. Medan andra, många, barn undrar när de någonsin skrevs upp för den tävlingen – som de aldrig kommer kunna vara med på. I glappet mellan allt högre krav på vad man ska ha, och allt fler som aldrig kan nå, i maktlösheten och frustrationen, rekryterar gängen nya unga killar att förstöra sina liv. Medan tjejer dukar under av prestationskraven.

Stressen kostar. Samhällskostnaden är nio miljarder årligen, slog en statlig utredning nyligen fast. Men det är inte den största kostnaden. Det största priset betalar vi i samhället vi skulle kunna vara, men inte hinner bygga.

Vi vill ju förändra världen. Vi tror på något bättre än det här. Vi vill inte vara en av dem som såg galenskapen och inte reagerade. Men vi hinner inte. Så vi förändrar oss själva i stället. Byter kök och bil och ljud i stereon.

Vet ni? Jag tror det där går att göra något åt. Jag tror vi om några år kommer se tillbaka på den här tiden och undra om vi var riktigt kloka. Vilken press vi matade våra barn med, världen vi höll på att förlora. Men det kräver något av oss. Att vi stannar upp, funderar över vilka vi vill vara, och kräver – på riktigt skapar – ett samhälle där vi kan vara dem. Där frustrationen över det som är, blir politiken för det som kan bli. Och då, tror jag, är solidaritet ett ganska vettigt rättesnöre. Gammeldags eller inte.


Gustav Fridolin, utbildningsminister och språkrör (MP)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.