Sverigedemokraterna har monopol på passion
Sverigedemokraterna förtjänar att komma in i riksdagen.
Inte för sina åsikter. Men för sin entusiasm.
De har fullständigt revolutionerat svensk debatt. En jordskalv i den politiska seismografen.
Sverigedemokraterna har återinfört något som jag trodde hade gått förlorat i svensk politik: passion.
Tyvärr har de inte bara återinfört den, de har monopoliserat den.
De andra partierna fortsätter att klumpa ihop sig i mitten. Man behöver ett förstoringsglas eller miniräknare för att veta vem är vem i den rödgrönblåa sörjan alla vadar i. Det finns inte möjlighet att utveckla passion i sån trångboddhet. De är för nära varandra.
Rut-debatten. En principfråga, javisst. Men ändå. Vad fan.
Rut-debatten är en tandkrämstub klämd i mitten. Den är en skidbacke på osten. Irriterande, men ingen skiljer sig för det.
Könskvotering i bolagsstyrelser? En mameluck i sängen. En lysrörslampa i taket. Ingen tänder på det.
Passionen kräver en riktig antagonist. Den när sig av en motståndare.
Sverigedemokraterna har hittat sin. De äter muslimer.
När Jimmie Åkesson skrev sin uppmärksammade debattartikel i Aftonbladet om att muslimerna var största hotet mot Sverige sen andra världskriget, var det många som trodde att han trampat i klaveret. Nu skulle SD rasa i opinionsundersökningen!
Aftonbladet kontrade med att kolla upp fakta och visa att han hade fel på de flesta punkterna. Jimmie Åkesson hade kissat utanför pottan.
Men Sverigedemokraterna steg ändå i opinionsundersökningarna. Såklart.
Meningen med debattartikeln var ju inte att redovisa fakta, utan att förmedla en känsla. Rädsla. En mäktig passion.
Media behandlar Sverigedemokraterna som huvudfotingar. Politiker föraktar dem. Ändå dominerar de debatten. De äger den, de styr den. De är inte många. Fyra procent. Det motsvarar en elev i skolklass. En mobbad elev.
Ändå är det den mobbade eleven som bestämmer vad klassen ska göra på roliga timmen. Hur vanligt är det?
För SD-anhängarna är inte många, men finns överallt. De rör sig som en gerillarörelse på nätet. Saboterar opinionsmätningar, bombarderar kommentarsfälten, infiltrerar sig i Facebook-grupper.
Så fort pigmenthalten går över vallonnivå, aktiveras cellerna.
Och skulle en debattör råkar snudda vid Koranen, tejpar de fast fördomarna som ett bombbälte på magen och rusar in i debatten.
Känslor mobiliserar, motverkar misstron och apatin, får folk att kämpa för sina krav.
Sverigedemokraterna visar det tydligt.
Det sorgliga är att det är det enda partiet som i dag klarar av att ge ett utslag i den politiska Richterskalan.