FAMILY PRESENTERAS AV

Bättre en bruten arm än tråkiga lekplatser

Hur blir det när lekparkerna är så säkra att de blir tråkiga och enformiga att leka i?

avAngelica Öhagen

Foto: TT
Angelica skriver om lekparkerna.

Det är uppenbart att reglerna kring lekplatsers utformning inte är skapade av barn.

Men varför väljer vi att gå emot den forskning som finns om lek?

Antar det är för att vi föräldrar ska slippa vara modiga.

De fällde träden och tog bort gräsmattan. Sen rullade de ut ett tunt lager färgglatt gummi och satte dit plastträd som det inte gick att klättra i. Parken fick en storslagen lansering i lokalpress och ett pressmeddelande om att kommunen satsar på barnen. Och ja, visst är det ganska häftig estetik och en del roliga gungor och stugor. Men ganska snabbt tröttnade barnen. Det fanns inga kottar, blad eller pinnar att laga mat med och kojan kunde inte byggas om. Barnens behov av skapande och kreativitet fick inget utrymme alls. Men de färgglada leksakerna har perfekt fallhöjd.

Vid en internationell konferens i Uppsala förra veckan diskuterades just det här. Samtalen utgick från forskning om barns bästa i samhällsbyggnad. Hur blir det egentligen när man plöjer ner skogsdungar och bygger bostäder så tätt att alla fria lekytor försvinner? Hur blir det när lekparkerna är så säkra och söndercertifierade att de blir tråkiga och enformiga att leka i? Forskaren Mariana Brussoni från Kanada har gjort flera studier kring det här och säger till SVT Uppsala att det är viktigt för barns utveckling att de får ta risker och utforska:

Föräldrar vill sina barn väl, men när vi säger ”stopp, var försiktig, gör inte det”, så uppfattar barnet att de inte är kapabla, får sämre självförtroende och mindre motståndskraft.

Det låter alldeles självklart när man läser det. Samtidigt vet jag att det är svårt att vara modig som förälder när samhället ofta inte är byggt utifrån barns behov. En ökande grupp barn i Sverige har inte möjlighet att springa fritt på större ytor i sitt närområde. De behöver hålla leken inom en mindre yta, ofta omgärdad av vägar där vuxna har svårt att hålla hastighetsbegränsningar. Det är tydligt att lagarna och reglerna som styr byggande och lekplatsers utformning inte är skrivna av barn.

Här i Sverige har vi flera forskare som studerar just lek. Märit Jansson, docent vid SLU, har forskat om lekplatser sedan 2004. När hon har frågat barn hur de vill att lekplatser ska vara är en av de viktigaste sakerna att de vill kunna vara med och skapa och göra miljön till sin. I forskning finns mycket stöd om just betydelsen av lösa delar som barn kan göra någonting med. Hur många parker har ni besökt där den möjligheten finns? De flesta jag ser har just standardiserade massproducerade lekredskap som ser ungefär likadana ut från park till park. Hur kul är det?

Mina barns favoritparker är de som är skapade av konstnären Tor Svae. De ser alla olika ut och är uppbyggda som små samhällen där barnen kan utforska, bygga och skapa. En av dem är Mulle Meck-parken i Järvastaden. Vid en inspektion fick den backning i ”fallhöjd”. Den var stängd för åtgärder i flera veckor. Hur blev vi som samhälle så besatta av fallhöjd, fallunderlag och standardisering av lekparker? Och hur påverkar det barnen? På 1980-talet ska någon på myndigheten Barnmiljörådet ha sagt: Bättre en bruten arm än en stukad vilja. Vad kommunicerar myndigheterna till barnen i dag?

ARTIKELN HANDLAR OM