Våra barn har ett beroende – de är nappknarkare

Vi lever i en knarkarkvart – men det är inte stöket som gör att det känns sunkigt

Nina berättar om sina barns nappberoende.
FAMILY

Vår äldsta tjej är halvt uppvuxen i Italien. Landet där man stoppar nappen i socker för att barnen ska älska den. Nej, jag skojjar inte. Ge dem en första fix och de kommer tillbaka för mer. Hon var fast.

Vi lever i en knarkarkvart. I barnens rum hänger det trasiga klistermärken på väggarna, träbitar på golvet, ett trasigt lok och ett halvt memory ligger ospelat. Men det är egentligen inte stöket som gör att det känns sunkigt. Det är att våra barn faktiskt har ett beroende. På riktigt. De är nappknarkare. Och jag undrar, vart kan man skicka dem på rehab?

 

Vi tänkte vi skulle vara smarta, planera bättre den här gången. Som de flesta andra föräldrar (inbillar jag mig?) så tänkte vi att vi fick en andra chans att göra saker bättre när vi fick barn nummer två. Ändå sitter vi här med en snart 2-åring som inte gör annat än ropar efter “mapp”.

 

Vår äldsta tjej är halvt uppvuxen i Italien. Landet där man stoppar nappen i socker för att barnen ska älska den. Nej, jag skojjar inte. Ge dem en första fix och de kommer tillbaka för mer. Hon var fast. Det var kanske egentligen inget problem. Nappen var ju perfekt. Hon somnade på ett kick och den tröstade när det behövdes. Det var när det blev dags för avvänjning som problemen hopade sig. Plötsligt fann vi henne sitta gömd i en garderob med en napp i munnen. Hon satt därinne och tryckte som om hon just gjort ett sprutbyte. Lyckligt rusig. När hon fyllde tre bestämde hon med ryggen rak att nu, nu SKULLE hon sluta. Hon skulle klara det. Hon slängde sina nappar i det ihåliga päronträdet. Fast besluten att komma över sitt beroende. Första dagarna gick det bra. Men tyvärr hade hon inte gått igenom hela tolvstegsprogrammet och plötsligt upptäckte hon att det fanns en tumme. Inte samma drog, inte riktigt lika bra. Men den fyllde sin funktion. Hon fick sin fix. Tummen åkte in hela tiden. Mitt i en lek kunde hon stanna upp, sätta i tummen och gå och sätta sig i ett hörn. Droger. De gör dig asocial och utanför.

 

Vi jobbade med alla sätt att få henne att sluta, hot, belöning och stop&väx-medel. De hjälpte kortsiktigt men aldrig hela vägen. Så kom lillebror. Och lillebror fick napp. Plötsligt fanns de i huset igen och det började klia i hela kroppen på storasyster. Det hade gått ett helt år mellan att dottern slutade med napp och lillebror kom. I drogbranschen vet man - det är ingen tid alls.

 

Vi bråkade om dem. Vi gömde dem. Men likt en tjackpundare kliade det i hela kroppen och hon grät och sa “men jag vill bara veta i vilket rum de är, bara jag vet så känns det bättre”. Jag ljög och sa att de fanns i köket. Fem minuter senare hade hon rivit ut alla lådor i sitt desperata sökande efter sin drog.

 

Och trots att vi skulle vara bättre förberedda med lillebror så finner vi oss nu med två nappberoende minimartyer. Det gråts, det tjatas, det lovas guld och det lovas gröna skogar. Till slut bestämde vi nog nu! Alla nappar åker! Och det verkar bli räddningen. Essie verkar leva under devisen det jag inte ser, det har jag inte ont av. Rocco stjäl likt vilken annan druggie som helst sina kompisars nappar på föris då och då, men tjatet har lagt sig. Och kanske, kanske kan vi rida ut den här stormen till slut. Så länge det inte kommer fler barn...


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Vill du få ännu fler artiklar och erbjudanden från Aftonbladet Family? Klicka här för att prenumerera på vårt nyhetsbrev med artiklar, poddar och mycket mer!

avNina Campioni

ARTIKELN HANDLAR OM