”Det omskrivne aset var inte född sådan”

Kan vi stanna upp och tänka på hur sjukt det är att en människa slår en annan människa? Alltså, lyfter handen, formar den till en knytnäve och slår det hårdaste den kan mot en annan människas kropp. Det är så konstigt och obehagligt att jag inte ens vill tänka på det, trots att man är så van vid att se våld på tv och film.

Men, vem är det då som slår? Ingen har väl kunnat undgå den senaste tidens brinn och uppror mot kvinnovåldet och de strukturer som gör att det fortgår. Kvinnovåldet som pågår dag in och dag ut oavsett om man är en känd sångerska, skådespelerska eller om man bara är en helt vanligt kämpande mamma?

Eller kvinnovåld förresten. För det är ju just det. Det är inte kvinnor som utför det våldet. Det är någon annan.

I den mest brännande historien som vi just nu kan höra och se om via Svt Dokumentär om Josefin Nilsson var våldsmakaren en man, eller vi kan till och med kalla honom ett jävla as. En omskriven person som jag tycker har lite levt på den grejjen, att vara just ett as. En sån som jag kanske till och med förväntade mig skulle ha en och annan misshandel på sin resumé. En bad guy som man kanske också lite till mans och kvinns älskat att följa.

Men. Så har det inte alltid varit. Det omskrivne aset var inte född sådan. Precis som att alla de som slår inte är omskrivna as. De är poliser, förskolelärare, mäklare, Ica-kassörer, ingenjörer, träningsinstruktörer, politiker. De är skribenter, fotbollsstjärnor, verkstadsarbetare, tågförare, modeller eller arbetslösa. De är alla mer eller mindre fungerande människor i det vanliga livet. Det vi alla andra ser. Och det är vuxna människor. Men så har det inte alltid varit.

För först var de barn. De var barn med spring i kroppen, drömmar om månfärder och rädslor för monster och spenat. Vad hände på vägen till vuxen människa med behovet att sparka sönder och samman en annan människa? Att kasta in henne i en vägg så att väggen går sönder? Att kontrollera en annan person, ta bort livet i deras blick och isolera henne till den grad att tron på livet inte längre finns?

Vad hände med barnet? Hur blev det såhär?

Efter #brinnförjosefin - hur går vi vidare? Vad gör vi för att se till att detta aldrig mer sker en annan levande människa? Det finns såklart inget solklart och enkelt svar.

Men.

Någonstans måste vi börja. Och vi måste börja innan allt går åt helvete. Vi måste börja med barnen. Vi måste visa vad som är rätt och vad som är fel. Vi måste sluta släta över dåligt beteende med en axelryckning eller med ord som “boys will be boys”. Det är vårt ansvar. Allas vårt. Precis som det är varje persons ansvar att slå larm om vi misstänker att någon far illa. Det handlar om civilkurage.

Och det handlar om empati och integritet. Vad som är min kropp, vad som är din kropp. Om ett barn blir nedtryckt på skolgården och slagen i magen, hur vill du att ditt barn agerar? Vänder andra kinden till? Säger till en lärare? Bryter in och hjälper offret? Det ÄR upp till dig att visa vad som gäller. Fundera på det. Din inställning kan rädda liv.

Men framför allt handlar det om villkorslös kärlek. Som Astrid Lindgren sa ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Låt ljusen brinna och låt detta aldrig, någonsin, hända igen.

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu